En ljummen eftermiddag, när Lukas låg och slumrade på sin säng i Göteborg, märkte han plötsligt att hans älskade mjukisdjur, den lilla leoparden, var borta. Omedelbart satte han sig upp, hjärtat dunkande av oro, och började leta genom hela lägenheten. Han genomsökte varje vrå, men ingenstans syntes leoparden till. Med sorgen djupt i bröstet kom Lukas sakta till insikt: hans bästa vän hade kanske gett sig av utan honom, lämnat honom ensam för första gången.
Dag efter dag kände Lukas sig vilsen och saknaden efter den lilla leoparden blev starkare. Men en morgon skiftade lyckan. I en dammig hörna längst in i garderoben, bland gamla halsdukar och vinterkläder, återfann Lukas sitt mjukisdjur! Återföreningen fyllde rummet med värme och glädjetårar, och snart återupptog Lukas och leoparden sina gamla ritualer som om de aldrig varit åtskilda.
Lukas döpte sin trogna vän till Olle och bar honom nu stolt överallt till lekparken i Slottsskogen, till middagsbordet och till farmors hus i Majorna.
När Alva berättade att hon lagade honom åt Lukas, syftade hon på sin farmors omsorg och skicklighet med nål och tråd. Med varsam hand och noggrant arbete lagade farmor mjukisdjuret så vackert att Olle såg ännu finare ut än förut. Lukas blev alldeles överlycklig, kramade farmor hårt och tackade henne med glittrande ögon.
Det var ett ögonblick fyllt av kärlek och tacksamhet en påminnelse om hur starkt Lukas värdesätter sin farmor och om familjens betydelse i hans liv.
