En kvinna kom på besök hos sin väninna. De hade varit vänner sedan högskolan. Det var hennes födelsedag, och allt var underbart, fantastiskt, helt enkelt magiskt. En stor lägenhet med fyra rymliga rum.
I vardagsrummet stod ett bord dukat med alla möjliga läckerheter: ost som nästan grät gyllene tårar, riktigt fin ost med hål i. Skinka av högsta kvalitet, saftig med små vita fettfläckar. Ugnsbakad fisk, grillat kött på spett – de testade sin nya ugn! Saltgurka, knaprig kål med vitlök. Sötsaker och bakverk… Inte ett bord, utan en riktig holländsk stillebenmålning.
Och gästerna var så trevliga. Familj och kollegor. Alla gratulerade uppriktigt, höll vackra tal. Musik spelade lågt i bakgrunden. På hyllorna stod porslinsfigurer, fönstren pryddes av vackra draperier, en mjuk blomstermatta dämpade ljuden… Alla åt med aptit.
Väninnans man gav sin fru en elegant ring med en liten diamant. Det var trots allt en stor dag – femtio år! Barnen hyllade sin mamma hjärtligt. Lillbarnet gav farmor en puss… Det fanns plats åt alla, och alla var glada och nöjda.
Sedan dansade de till och med. Värdparet hade avsiktligt lämnat ett rum tomt för dans. Och lätt uppvärmda av mat och dryck dansade gästerna långsamma danser till vackra låtar från deras ungdom. Och Dasha – nej, *Märta* – blev också bjuden att dansa av en stilig man, en kollega till jubilarens man.
Märta dansade. Hon rodnade, håret fladdrade – hon dansade vackert. Som förr i tiden. Och mannen log, gav henne komplimanger. Inget för mycket, men det var skönt. Bara trevligt att höra fina ord.
Sen tittade Märta på klockan och vaknade upp. Hon måste hem. Nej, inte gå – springa. Det var redan sent. Hon måste ge sin svärmodern medicin, hjälpa henne att tvätta sig, hennes man klarade inte ensam. Och hon måste laga mat till morgondagen, för Märta jobbade på eftermiddagen men hade en massa andra grejer på morgonen. Sen skulle hennes man komma hem, han hade också fullt upp. När det finns en sjuk i huset är det alltid mycket att göra. Och det tar aldrig slut.
Och pengarna… Mannen hade förlorat jobbet, förlaget han jobbat på stängde. Han hade tagit ett tillfälligt jobb med låg lön. Och de måste betala av ett lån, deras sons företag hade gått i konkurs. Och hon måste hälsa på sonens fru på sjukhuset, hon och barnet hade legat där i två veckor.
Svärmodern skulle bli hos en hemtjänare. Men vet du vad hemtjänaren kostar i timmen? Just det. Pengar behövs. Och hon måste sitta vid datorn på natten, jobba lite extra, för att sedan kunna betala hemtjänaren…
Tanken for genom huvudet. Märta klädde på sig snabbt – ingen höll henne kvar. Festen fortsatte. Väninnan kramade henne adjö. Hon hjälpte alltid! Men hon hade sitt eget liv, sin egen fest. Sin egen man. Sina egna barn. Och Märta måste hem. Till sitt liv.
Och Märta gick till bussen under den kalla, vaknande regnen. Och för ett ögonblick tänkte hon: vänd tillbaka. Tillbaka till värmen, dit där bordet stod dukat, där musiken spelade, där alla var så varma och äkta.
Där man kunde prata om annat än sjukdomar och pengar, om annat än sorger och problem – där man kunde prata om filmer. Minnas roliga händelser från ungdomen. Skratta åt skämt. Eller dansa en långsam dans med en trevlig man till fin musik…
Men Märta åkte hem i den kalla bussen. Och sen kom hon in i sin lilla lägenhet – lukten av sjukdom mötte henne. Man kunde städa och tvätta hur mycket som helst, den lukten försvann inte. Lukten av olycka – svår att beskriva. Men den fanns där. Och det luktade bränd gröt, han hade missat igen. Nu skulle hon få skura kastrullen…
Och hennes trötta man började genast berätta vad läkaren ordinerat till hans mor. Och till honom. De måste boka tid hos en annan läkare, blodproverna var inte bra.
Lägenheten var mörk, trång, genomsyrad av sjukdom, fattigdom, otur – så kändes det för Märta. Och mannen stod där, åldrad, gråhårig – nästan en gammal man. Och lampan i taket hade gått sönder. Det blev mindre ljus. Och överallt låg det medicinförpackningar, nya lakan och blöjor, en stor påse med använda som måste bäras till soprummet…
Skillnaden mot det andra, lyckliga hemmet var så stor att Märta knappt höll tillbaka tårarna. En klump växte i halsen.
Märta svalde den bittra klumpen. Log. Kramade sin man. Sa: “Tack för att du lät mig gå till Lena. Det var så skönt att få vara med lite. Fyll badkaret, vi ska bada din mamma snart. Har du matat henne? Get henne medicinen? Tagit din egen?”…
Och Märta började syssla. Så var livet. Man måste leva det. Man måste fixa, kämpa, städa, tvätta, jobba och tjäna pengar. Det är bara livet. Och de nära och kära, utan dem går det inte. Och man måste förbättra det man har. Utan att jämföra för mycket med andras liv. Man måste göra sin plikt. Och älska. Och rädda sina egna, det är allt.
Så tänkte Märta. Och mannen bytte lampan, det blev ljust igen. Och lägenheten kändes större, nästan rymlig. Och den stackars sjuka somnat, så natten skulle bli lugn. Hon kunde jobba lite till. Orken fanns fortfarande. För sina nära fanns alltid ork.
Och när väninnan skrev och frågade: “Kan jag ge din snygga kollega ditt nummer?” skickade Märta ett leende emoji och ett bestämt “Nej!” Och hon tackade för festen. För värmen. För vilan. För vänskapen och kärleken. Och väninnan förstod. Hon frågade bara.
Så frågar ibland livet, när det erbjuder frestelsen istället för den vanliga bördan. Men vi går ändå till våra egna. Till vårt liv. Och gör allt vi kan. Även om vi är trötta. Även om vi längtar efter att stanna där det är varmt och glatt. Men vi går till våra egna. Kärleken för oss hem – och låter oss inte fly iväg, inte lämna.
Trots allt livet erbjuder…
