Kära dagbok,
Idag har jag återigen vandrat förbi den lilla glömda byn vid foten av Siljan, där den gamla damen Saga Bergström lever i ett slitna hus med spruckna fönsterluckor och en vildvuxen trädgård som bara vinden får tala med. Efter att hennes make gick bort och hennes barn flyttade till Stockholm har hennes dagar bestått av te, stickning, odling och kvällssändningarna på Sveriges Radio.
Det var en grå höstdag när löven föll som brända brev från himlen. Jag såg en skugga bakom hennes staket en smal, smutsig hund med synliga revben och ögon som bar på någon mänsklig sorg. Den skällde inte, den gnällde bara med sin blick. Saga räckte den en kall bit korv och en skiva salami. Hunden åt allt och gick sedan iväg. Nästa dag kom den tillbaka, och så fortsatte det dag efter dag.
Hon döpte den till Baron, även om han mer liknade en vagabond än en adlig hund. Med tiden började Baron vifta på svansen, gnugga sina huvud mot hennes hand och följa henne ända till den gamla brunnspjäsaren.
En natt hördes ett högt skall. Jag såg hur Baron sprang vilt runt ladan, och när Saga närmade sig hörde hon ett annat ljud. Med en lykta i handen öppnade hon dörren och nästan svimmade. Där inne satt en smutsig, tunn pojke med en trasig jacka och rädda ögon. Han viskade: Snälla, slå mig inte.
Det visade sig att han hade rymt från ett barnhem efter att ha flytt från en hemsk barnavärd. Baron hade funnit honom i skogen, delat sin sista bit mat och hållit honom varm med sin kropp tills Saga hittade honom. Hon gömde pojken tills polisen kom, kallade av grannar på grund av skallet och ljuset. Efter ett samtal med den enda polisen i området fick hon veta att pojken saknats länge och att den onde barnavärden redan hade avskedats. Pojken placerades hos en ny adoptivfamilj, och innan han gick sa han: Nu är du min mormor Får jag skriva till dig?
Baron stannade kvar, men han var inte längre en hemlös hund han hade blivit trädgårdens egentlige herre. Sedan dess har Saga återfått en familj: en trofast hund, veckovisa brev från hennes barnbarn och den oväntade känslan att livet, likt en viftsvans, kan vända sig oväntat och föra med sig glädje.
Jag har lärt mig att även när livet känns ensamt och stilla, så kan ett oväntat möte ge ny mening och värme. Detta är min reflektion för dagen.
