Dyrbar glädje
Elin, inte nu igen! Hur länge ska det pågå? Jag jobbar nästan bara för din katt!
Katten, som Elin försökte få in i transportburen, krängde sig ur hennes grepp, dunsade ner på golvet och gömde sig i ett hörn av hallen, där han ylade lågt och sorgset. Av hans uppsyn att döma hade Baltsar, katten som Elin för länge sedan gett ett poetiskt namn, bestämt sig för att kämpa för sitt, enligt Magnus, ganska obetydliga liv så länge det gick.
Tiden hade gått, för Basse, som Elin kärleksfullt kallade honom, hade funnits hos henne i tio år. Hur gammal han faktiskt var visste Elin inte; hon hade tagit in honom från gatan. Och inte som kattunge heller. Redan då var Basse vuxen men relativt ung, som de sa till Elins mamma på djurkliniken.
Det var dit Inga, Elins mamma, kommit rusande med dottern, hårt tryckande den inlindade katten mot bröstet, insvept i en urvuxen barnfilt.
Hjälp honom!
Var hittade du det där monstret? djurvårdaren rynkade på näsan. En vanlig gatukatt.
Vad spelar det för roll vad han är? Det här är vår katt! Hjälp honom! Ser du inte att han mår så dåligt? Är mina pengar mindre värda än dem som kommer hit med sina raskatter?
Inga var så arg att mottagaren på kliniken inte längre vågade säga emot, och det gjorde hon nog rätt i.
Inga Sjöström var en ovanligt envis kvinna. Livet krävde det! Försök själv att leka pappa, mamma, mormor och farmor på en förskolelärarlön och du får också efterhärda dig!
Att stå på sig kunde hon, men hon var också godhjärtad. Hon älskade barn och katter även hundar, även om hon alltid varit rädd för dem sen barnsben.
Hon lät sig sällan trampas på. Varken av grannar, barnens föräldrar på jobbet eller av främlingar som ibland förväxlade hennes ödmjukhet med svaghet.
Ändå hade hon en förmåga att vända konflikter; oftast blev det så att motparten plötsligt började öppna sig, gnälla och berätta om sitt svåra liv. Allt Inga behövde göra var att lyssna, nicka och invänta. Efteråt brukade hon bli tackad, folk bad om ursäkt och gick vidare.
Hur hon lyckades kunde Inga inte riktigt förstå. Det fanns något i hennes sätt att lyssna, och kanske var det just det som fungerade hon behövde inte överrösta någon för att bli hörd.
Dock denna gåva fungerade mest med främlingar. Med närstående vände det bara till sig.
Ingas egen man försvann en vecka efter bröllopet. Hennes mamma sa skämtsamt att det var oväntat att han uthärdade så länge.
Det sved, men Inga kunde någonstans förstå. Med sådan tafatthet bygger man knappast en framtid. Inte konstigt att mannen, när han gick, log snett och sa:
Av dig blir det ingen riktig kvinna lika lite som jag skulle bli balettdansör!
Ovisst blev det, men efter två månader insåg Inga att hon var gravid och fann frid. Jo, kvinnan bär på livet, det kunde ingen ta ifrån henne!
Hon såg så mycket fram emot sin dotters födelse mer än julfirande eller födelsedagar. Glädjestunder hade varit få i hennes stillsamma, grå tillvaro.
Men Ingas mamma sågade hennes beslut:
Varför, Inga? En börda! Du är ung, snygg och har framtiden, men om du föder kommer du leva på makaroner och havregryn. Barn är dyrbara! Du förstår inte än, men du kommer fatta.
Mamma, har vi inte levt så ändå?
Just så, och vad tjänade det till?
Där fick Inga fundera. Ofta lydde hon sin mamma, men denna gång knottrade sig något inombords. Tankar på abort kvävde henne och hon förstod att ta bort det i henne var att ta bort en del av sig själv.
Det var Ingas mormor som satte punkt för tvivlet. Hon dök plötsligt på besök, rättade till den vackra sjalen som hon bara bar på högtider och förklarade:
Föda ska du, Inga! Jag hjälper dig.
Men, mormor, farfar… han klarar sig inte ensam på landet!
Han är seg som bara den! Och orkar han inte, flyttar vi hit honom. Så enkelt är det!
Den prydligt knutna bunten med kontanter som hon lade på bordet hade Inga aldrig förr sett maken till.
Farfar sålde gården. Det ska byggas väg där. Tomtpriserna är skyhöga nu. Här har du våra besparingar och lite till. Det räcker till en lägenhet, så sen får du klara dig själv.
Men mormor, det går inte…
Visst kan du! Inte för dig, så för barnet. Vem ska annars ta hand om det, om inte mamman?
Pengarna blev sista droppen i skålen mellan Inga och hennes mamma.
Jahaja… När jag behövde pengar fanns inga, och nu serverar ni henne på silverfat! Vad ska man säga?
Mormor körde ut mamman från rummet och pratade länge med henne. Men någon försoning blev det aldrig. Mamman vägrade förstå varför Inga “förtjänade” allt hjälp, stöd, bostad. I hennes ögon var det ett lottovinsteri.
Vad hon gjort för fel förstod Inga aldrig. Hon hade ju inte levt skamligt, fått barn på vanligt sätt efter ett kort äktenskap och det hade hon väl ändå inte ensam skuld i, tyckte mormor:
I ett spann drar hästen inte ensam, och är det dessutom en hingst ska han dra dubbelt!
Inga förblev tacksam mot sin mormor.
Lägenheten de köpte var stor fyra rum i ett äldre hus med renoveringsbehov. En byggfirma, övervakad av en strikt arbetsledare och mormor själv, gjorde allt beboeligt på ett par månader, och när Inga smög in i barnkammaren där spjälsängen redan stod grät hon av tacksamhet.
Varför gråter du, dumsnut? Var glad i stället! sa mormor och drog henne till den nya köksbänken.
Elin föddes för tidigt. Inga var orolig, men allt gick bra. Flickan växte upp frisk och vän inte så konstigt kanske, med tanke på vilken mor och mormor hon hade. Inga beslöt sig redan tidigt för att aldrig behandla sitt barn med samma hårdhet som hennes egen mor gjort.
Mormor är dig närmast, förstås! Hon köpte lägenhet, hjälper till! Men jag? Ni låter mig inte vara med barnbarnet ens en stund.
Du är välkommen mamma men snälla, gräla inte. Elin blir rädd.
Rädd?! Hon är spädbarn! Hur kan hon bli rädd av min röst?
För att du skriker, mamma… Inga var nära tårarna.
Hennes mamma ville ändå inte lyssna.
Vi får väl se hur du klarar dig när din dotter talar så till dig!
Det kommer hon inte göra! Inga blev oväntat bestämd.
Det säger du nu! Allt handlar om uppfostran! Jag skämde bort dig och nu får jag betala priset…
Tack för lärdomen, mamma. Nu vet jag hur jag inte ska göra. Tack för att du skyddade mig från samma misstag.
Hennes mamma tappade fattningen, men Inga hade redan bestämt sig: Jag ska inte bli som min mor.
Lätt att säga. Svårare att hålla. Och vem kan vara säker på att man gör rätt?
Elin var inte bortskämd, men hon visste alltid vad hon ville redan som småbarn.
Mamma, får jag ta en karamell?
Efter maten, vännen.
Men snälla, inte ens en liten?
Nej, Elin.
Okej, mamma. Men då kan jag få två efter maten om jag äter upp allt?
Inga skrattade åt sitt lilla förhandlingsgeni, men visst blev det två karameller när tallriken var tom.
Karaktären formerades av små handlingar. Gräl gagnade ingen det lärde sig även Elins hetlevrade mormor när lilla flickan, med sina stora blå ögon, bad henne att inte skrika för att hon var så vacker och inte borde få rynkor…
Mormor satte sig snällt i fåtöljen, Elin lade små fingrar mot hennes panna och slätade ut de bekymrade vecken.
Med tiden föll livet på plats i familjen. Inga arbetade, mormor och farfar flyttade in till stan och tog hand om Elin.
Allt blev svårare när mormor blev sjuk. Läkarna var försiktiga men Inga förstod ändå. Hon frågade mormor om de skulle söka hjälp i Stockholm.
Då är det dags snart, Inga. Jag är inte rädd för att dö. Rädd att lämna er… och farfar. Ta hand om honom.
Säg inte så!
Men just under den här tiden kom Basse in i deras liv.
Den dagen Basse dök upp försvann Elin. Hon gick från skolan, vek av mot hemmet och sedan var hon borta.
Farfar hann sig miss bara med minuter, men grannarnas och skolkamraternas sökande hjälpte inte. Själv kom Elin hem, gråtande, med katten i filten så rädd och spak att Inga svepte in honom och sa:
Mår du bra, älskling?
Jag har det bra, mamma, men han har så ont!
Och så sprang de till veterinären. Allt var inte så illa, Basse var mest bara skärrad, sargad och trött; han klarade sig och fick följa med hem.
Kom ihåg vaccinet när han blivit stark! Han ska inte bli en slusk, sa veterinären och räknade fram fakturan.
För de här pengarna kunde jag köpa två raskatter… mumlade Inga, men betalade givetvis ändå.
Hemma såg hon sitt tomma plånboksinnehåll; pengarna skulle inte räcka hela månaden medicin behövdes till både katt och gammelmormor, och snart var det Elins födelsedag.
Mamma… får jag be om något? viskade Elin den natten när hon borde ha sovit.
Vad är det, hjärtat?
Jag vill inte ha några presenter. Kan jag få behålla honom? Låt honom vara min present…
Inga såg på Elin, på katten, vid hennes fötter, och förstod. Givetvis skulle Basse stanna.
Med tiden anpassade sig Basse till det gemytliga hemmet; han uppförde sig exemplariskt, fann sin plats och blev särskilt förtjust i de gamla. Han följde mormor nästan som hennes skugga.
På något vis började han förändra dem som tog in honom.
Efter veterinärkostnaden insåg Inga att det fick vara nog hon orkade inte längre överleva på en förskolelärarlön och två pensioner. Katten blev droppen som fick modet att rinna över. Hon sade upp sig, tvekade, men blev snabbt rekommenderad till en nannisfamilj av en vän och allt blev till det bättre.
Sedan dess var jobb aldrig ett problem för Inga. Hon gick från hand till hand, från barn till barn efter hand växte hennes lön. Att hitta en bra barnflicka var ovärderligt, och på kvällarna kliade hon Basse bakom det numera läkta örat.
Tack, Basse. Utan dig hade jag aldrig fått ändan ur.
Basse svarade med ett mjukt spinnande, sneglade mot Elin. Med Inga trivdes han, men han var med Elin allra mest. Om kvällarna låg han på hennes skrivbord och hjälpte till med skolböckerna.
Han fanns där när Elin satt utanför sjukrummet, torkade tårar och tog farväl av kvinnan som gett dem så mycket. Han fanns där också när farfar, några månader senare, gick bort i sömnen.
När Inga oväntat mötte en vänlig man, och så småningom gifte sig, fick hon sitt livs bekräftelse. Han avgudade henne, försvarade henne mot allt och alla även mot svärmor, som han lyckades charma bland annat genom att låna ut sin bil med förarservice.
Nu gled svärmor ut med plantor varje vår och skröt inför grannarna: “Svärsonen skjutsar mig till landet!”
När Elin, nu vuxen och på folkhögskola, träffade sin blivande sambo Markus ville hon bo kvar i barndomshemmet. Dit tog hon också Markus första gången.
Oj, Elin! Du bor ju i slott!
Tycker du?
Så mycket plats! Men… vad är det där?!
En morrande och spottande boll från sovrummet rusade rakt på Markus, som skrek rakt ut, hoppade undan Basse attackerade och gav honom en riktig omgång innan Elin hann ingripa.
Basse tålde inte Markus. Och Markus, så fort han fick chansen, försökte köra bort katten, i smyg så Elin inte såg något.
Ett år förflöt. Elin och Markus gifte sig. Men förhållandet blev kyligare. Markus kritiserade Elin precis så som Inga en gång fått höra samma sak.
Vad är du för hustru? Är det där soppa? Det är blask! Koka riktig mat nån gång!
Elin, fostrad av mormor, lagade mat som få. Men Markus hittade till slut något att klaga på katten.
Vad är det med honom nu? när han såg veterinärkostnaden blev han röd i ansiktet. Har du blivit tokig? Jag lägger inte ens så mycket på mig själv! Det där är bara en hårboll!
Markus, Basse är familj!
Inte min familj! Aldrig i livet. Han kan gå vilken sekund som helst!
Elin, som just fått veta att hon var gravid, lät diskussionen bero.
När Basse, gammal och krasslig, behövde veterinären igen, blev Markus fullkomligt rasande.
Nog nu! Ut med det där djuret! Inte en krona mer till någon värdelös pälslugg! Ut härifrån!
Då går jag med honom! Elin, vanligtvis lugn, blev upprörd.
Som du vill. Jag är less. Ska jag behöva stå ut med det här?
Plötsligt förstod Elin exakt vad hon inte ville mer av den otrygga samvaron. Hon påminde honom inte om att hemmet faktiskt var hennes.
Hon sa ingenting.
Hon plockade ur hans ficka nycklarna, kramade dem hårt, öppnade dörren och sade:
Jag väntar barn. Jag får inte stressa. Det begriper katten. Du gör det inte. Gå, Markus. Lämna dina saker, ta dem sen. Jag måste till veterinären med Basse. Han är gammal och mår dåligt. Så är det.
Markus svarade inte mer. Han slängde träningsväskan och vindjackan på golvet och gick.
Elin visste att han missat hennes tillkännagivande om barnet. Han var enbart upptagen av katten han ville bli av med.
Så placerade Elin transportburen på golvet, inväntade Basse, nu betydligt villigare, och sade:
Klar? Nu ändrar vi på saker och ting. Först ser vi till dig!
Basse blev bättre. Visst, åldern gjorde sig påmind och Elin skulle tvingas ta honom till veterinären fler gånger. Till slut, när hennes dotter föddes, tillät Basse henne att göra vad hon ville enbart för henne.
Det blev aldrig någon bättre barnvakt än den åldrande katten som på fem minuter kunde få vilken unge som helst att somna, spinnande med tassen över dynan och med stor tillförsikt. Dottern blev så lik sin mormor att Elin ville att hon skulle bära samma namn, men Inga avrådde.
Prata med Markus om det. Det är ert barn, även om ni inte bor ihop. Och det där lilla miraklet förtjänar all kärlek. Nu är det dags att ta ett större steg än att bara upprätthålla en fasad. Det kommer inte vara lätt, men för flickans skull är det värt det.
Elin lyssnade, förvånade både sig själv och Markus.
Jag har aldrig märkt att du haft så mycket kvinnlig klokhet, kommenterade han.
Jag lär mig. Vad säger du?
Jag säger… tack! Tack för att du inte satte dig själv före vårt barn. Jag kommer hjälpa till, Elin.
Och det gjorde han.
Lilla Maja, som dottern fick heta, fick två hem men en enda kärlek två egna sängar, två favoritkaniner en hos varje förälder och båda mormödrars ovillkorliga kärlek. I denna kärlek badade hon, och den samlade familjen glömde gamla oförrätter och sår.
Och bara gamle Basse visste allt om flickan. Men han teg. Inte för att han inte kunde tala, utan för att det inte behövdes.
För visst är det så är kattmamman varm och vänlig, så blir ungarna likadana.
Och lilla Maja hade allt som behövdes. En dag, när hon själv välkomnade ett barn till världen, böjde hon sig över spjälsängen, smekte sitt barn och viskade:
Hej, min lilla skatt. Jag har väntat så länge på dig…
