Dyrt nöje
Elin, igen? Hur länge ska det här hålla på? Jag jobbar ju bara för din katts skull!
Katten, som Elin förgäves försökte få in i transportburen, vred sig lös, dunsade ner på hallgolvet och tryckte sig panikslagen in i ett hörn, ylade magert och sorgset. Man kunde tro att katten, som Elin för länge sen döpt till det storslagna namnet Strindberg, bestämt sig för att sälja sitt, enligt min mening, tämligen obetydliga liv så dyrt som möjligt.
Det var länge sedan nu. Strim, som Elin brukade kalla sin kattvän, hade bott hos henne i nästan tio år. Hur gammal katten egentligen var, visste Elin inte ens själv. Hon hade tagit in honom från gatan, inte som kattunge, utan som vuxen ung, men ändå vuxen, så hade veterinären intygat till Elins mamma på kliniken i Sundsvall.
Dit rusade Margareta, Elins mamma, med dottern i släptåg, hårt hållande katten insvept i en gammal barntäcke.
Hjälp honom, snälla!
Var har ni hittat det där monstret? tjejen i receptionen rynkade näsan. En riktig gatukatt ju.
Vad spelar det för roll vad han är? Det är min katt! Hjälp honom! Ser du inte hur dåligt han mår? Vad väntar du på? Har jag kanske sämre pengar i plånboken än de som kommer med sina raskatter?
Margareta var vid det tillfället så pass bestämd att veterinären genast slutade säga emot. Och det var klokt.
Margareta Karlsson var, milt uttryckt, envis som få. Med tanke på livet: försök själv att fostra ett barn utan partner, ta hand om två åldrande föräldrar, och klara allt på en förskolelärarens lön. Man blir hårdhudad av mindre.
Att stå på sig var Margaretas specialitet, men hon var också ovanligt godhjärtad. Hon älskade barn och katter, och ibland till och med hundar, även om hon alltid varit litet rädd för dem sedan barnsben.
Margareta lät ingen köra med sig. Varken grannarna på gården eller föräldrarna till barnen på hennes avdelning, eller de främlingar som ibland trodde att en ensam kvinna är lätt byte.
Samtidigt lyckades hon ofta överraska folk. Hon behövde inte höja rösten, utan la alltid fram argument som fick motparten att vända på hela situationen. Ofta slutade det med att någon, som just skällt ut henne, satt med henne i ett hörn och började berätta om sitt eget liv. Klaga, öppna sig. Margareta lyssnade, nickade empatiskt och väntade. Slutligen tackade de och bad om ursäkt innan de gick.
Hur det funkade visste hon aldrig själv riktigt. Hon visste hur man fann just den där punkten som gjorde att folk öppnade sig. Förmodligen för att hon verkligen lyssnade.
Vem vet?
Dock fungerade hennes förmåga bara med främlingar, inte med de egna.
Margareta hade blivit lämnad av sin man bara en vecka efter bröllopet. Hennes mamma brukade skämta och säga att det var ett under att han stannade så länge.
Det sved, men Margareta tänkte att hennes mamma nog hade en poäng. Hon var knappast någon att bygga familj med. Det var nog därför mannen vid avsked sa med ett snett leende:
Du är ju lika mycket kvinna som jag är balettdansös!
Margareta tog illa vid sig.
Men några månader senare förstod hon att hon väntade barn och kände sig ändå lugnare. Kvinna var hon ju, trots allt. Män föder som bekant inte barn.
Hon såg mer fram emot dotterns födelse än både jul och födelsedag. I Margaretas annars grå och givna vardag fanns få höjdpunkter. Men detta det var något annat.
Margaretas mamma stöttade henne inte alls.
Men varför vill du ha barn? En sådan börda, Margareta! Du är ung och rätt snygg, du har möjligheter. Sen föder du och sitter kvar ensam på ett paket makaroner; ditt barn får också leva så. Barn är ett alltför dyrt nöje, Margareta! Du förstår det inte nu, men du kommer att inse…
Men mamma, vi har ju också haft det så?
Just det, Margareta! Och vad bra har det varit?
Margareta grubblade, men mot all vana var det svårt att lyssna till sin mor denna gång kändes allt fel. Allt inom henne protesterade.
När hon övervägde att inte föda barnet, fylldes hon av en mörk förtvivlan. Hur skulle hon kunna radera det som fanns inom henne, även om hon inte än kände barnet? Det var inte betydelselöst. Hon hade rätt att välja, men någonstans inom sig kände hon att detta val var hennes, ingen annans svek fick ta det ifrån henne.
Det var hennes mormor som satte punkt för Margaretas tvivel. Hon dök upp från ingenstans, iförd sin bästa sjal, den som bara tog fram till högtider, och sade:
Föda, Margareta! Jag hjälper till!
Mormor! Men morfar då, ensam där ute på landet?
Han är inte så bräcklig, Margareta. Klarar sig nog. Och gör han inte det får vi ta honom till oss. Saken är biff!
Ett prydligt knyte lades på bordet, och Margareta kände genast igen mormors käraste kökshandduk, broderad för flera år sen till hennes namnsdag.
Känner du igen den? Öppna nu!
Så mycket pengar hade Margareta aldrig sett, varken före eller efter.
Morfar sålde gården. De har ju dragit en väg genom byn, tomterna är dyra nu. Och alla våra besparingar här är de. Det räcker till en liten lägenhet. Sen får du klara dig själv.
Men mormor, det är för mycket…
Du klarar dig, Margareta, säg inte emot. Inte för din skull för barnets. Vem ska annars ta hand om det?
Det var sista droppen som bröt hotet mellan Margareta och hennes mamma.
Jaha? När jag bad er om pengar, vad blev svaret? Inga pengar. Jag skulle inte hoppas på nåt. Men nu kommer ni, med silverfat och lull-lull? Jaha … vad säger man?
Mormor slängde ut Margareta från rummet och samtalade länge med sin dotter.
Men övertala Margaretas mamma lyckades hon aldrig tillräckligt för att skapa förståelse. Hon förstod aldrig varför Margareta plötsligt fick så mycket: stöd, hjälp, en egen liten bostad. Det var ju nästan vinst i lotteriet!
Och vad var det så hemskt med Margaretas beteende? Hon sprang aldrig ute, levde skötsamt och barnet var hennes ex-mans inget fel i det! Att de inte höll ihop var, som mormor sade, bådas ansvar: “Drar inte båda var sin del i vagnen kommer man ingenstans!”
Och dessutom var han hingst, han skulle dra dubbelt! Inte gråta nu, Margareta. Du är ung än.
Margareta svarade inget om åren, men tackade mormor ändlöst.
Lägenheten köpte de. Mormor lyckades med sin list: att sälja grönsaker på torget hade lärt henne pruta. Rätt var det var hade de fått en fyra i ett gammalt men charmigt hus, renovering behövdes men det ordnades också. Ett gäng glada snickare under en butter förman och mormors bestämda ledarskap fixade allt på två månader, och Margareta stod där, nyinflyttad, och grät när hon såg barnrummet med spjälsängen.
Men gråt inte, tokfia! Nu ska vi inviga köket, kommenderade mormor och torkade Margaretas näsa.
Elin föddes litet för tidigt. Margareta oroade sig, men allt gick bra. Flickan växte och blev stark, och ovanligt mjuk och vänlig. Kanske inte så konstigt. Margareta hade fått sin beskärda del av mammas stränghet och bestämde att aldrig behandla sitt eget barn likadant.
Mormor är närmare dig än jag klart hon är, hon köpte lägenheten och hjälper till jämt! Och mig får ni inte ens träffa får aldrig passa Elin!
Men mamma, var har vi nekat dig något? Kom bara, men skrik inte så! Elin blir rädd.
Rädd för mig?! Hon är ju ett litet barn, vad kan hon bli rädd för? För att jag talar högt?!
Det är inte att tala det är att skrika, mamma … Margareta var nära att gråta.
Men hennes mamma ville inte lyssna.
Vi får se hur du själv låter när din dotter börjar prata så här med dig!
Det gör hon inte! Tårarna var nu borta från Margaretas ansikte.
Det gör hon visst! Allt hänger på uppfostran. Jag daltade bort dig, gick på tå runt dig nu sitter du på huvudet på mig och bryr dig inte alls!
Tack, mamma, sa Margareta oväntat lugnt.
Tack för vad? Mammans vrede stillades för ett ögonblick.
För lärdomen. Nu vet jag vad jag inte ska göra. Tack för det, mamma!
Men vad säger du för strunt?! Mamman tappade tålamodet, men Margareta lyssnade inte längre.
I huvudet tänkte hon bara: “Jag ska aldrig bli den där mamman!”
Det är lätt att säga, svårare att göra.
Margareta var långt ifrån säker på att allt hon gjorde var rätt när hon försökte hitta en lagom väg till Elin. Flickan var inte besvärlig men hade vilja stark nog för flera. Hon visste alltid vad hon ville och kunde driva igenom sina önskemål, på sätt och vis.
Mamma, får jag ta en karamell?
Elin, efter middagen!
Inte nu? Inte alls?
Nej.
Okej mamma! Men får jag två sen om jag äter ordentligt?
Margareta skrattade åt sin lilla förhandlare och ja, Elin fick två om tallriken var tom.
Duktig tjej!
Sådana småsaker byggde Elins karaktär. Hon förstod snabbt att skrik och bråk inte lönar sig. Hon kunde till och med lugna sin då rätt så hetsiga mormor med ett oskyldigt leende:
Mormor, du ska inte skälla! Inte fint och du är ju så fin! Och rynkor kommer av att se så arg ut. Kom hit nu.
Vadå? Och mormor teg medan Elin satt hos henne, rörde vid pannan och smekte rynkorna kring ögonen.
Så! Se vad fint det blev! Nu är du jättefin igen!
Margareta log och lät dottern göra, och det var klokt.
Med tiden föll allt på plats i familjen.
Margareta arbetade och mormor och morfar, som sålt gården där han sällan var ändå, flyttade till stan och hjälpte till med Elin.
Tillsammans klarade de det mesta.
Det blev svårt när mormor blev sjuk. Läkarna var dystra, men Margareta förstod ändå.
Ska vi åka till Stockholm, mormor?
Varför då, Margareta? Jag har levt mitt liv, rädd för att dö är jag inte. Men lämna er det är det svåra. Och morfar börjar bli så ledsen. Lämna honom inte!
Men vad säger du!
Äsch då! Lyssna inte på gamla gummor!
Det var runt denna tid Elin kom hem med katten.
Den dagen Strim kom in i Margaretas och Elins hem var dagen då Elin försvann. Hon gick som vanligt hem från skolan, svängde av på gångvägen och försvann.
Morfar gick henne till mötes men missade henne med någon minut.
Var en unge kan försvinna på två hundra meter raka vägen till huset ett mysterium!
Alla letade: klasskamrater, föräldrar, Margareta, inkallad från jobbet, morfar, till och med mormor så dålig hon var.
Men Elin kom själv.
Hon sprang upp, rödgråten, när Margareta redan var på väg till polisen. Flickans ansikte var så plågat av smärta och medkänsla att Margareta bara tog det gamla täcket, svepte in den medtagna katten och frågade:
Är du okej, lilla gumman? Gör det ont?
Nej mamma! Men han har så ont! Inte jag han!
Och Margareta sprang.
Veterinären låg bara ett kvarter bort, men det räckte för att inse nu hade en katt flyttat in. Elin tänkte inte lämna ifrån sig honom, och det betydde att även Margareta måste ordna plats och omsorg för det där lilla eländet.
Allt gick ändå bra. Några hundar hade visserligen tagit fatt katten men skadan blev inte allvarlig. Katten var sliten, biten, men annars hel. Veterinärerna fixade till honom, och gav över en trasig men lycklig katt till Margareta.
Ge honom vaccinationer sen! Och fixa papper så han inte är en luffare.
Margareta nickade och höll på att svimma när hon såg räkningen.
För det här pengarna kan man köpa två raskatter, mumlade hon, men betalade ändå.
Hemma räknade Margareta sina sista slantar. Läkemedel behövdes, både för katten och för mormor, och Elins födelsedag var om en vecka. Hon ville ge Elin vad hon aldrig själv fått som barn.
Mamma, får jag be dig om nåt? Elin, som skulle sova för länge sen, smög in i köket.
Vad vill du, älskling?
Jag vill inte ha några presenter. Får jag bara behålla honom? Han får vara min present…
Margareta kramade om dottern och såg på den grå klumpen som sov vid hennes fot. Hon hade försökt ge katten en låda, men han klev alltid ur och lade sig intill henne, snusade på tofflan och spann på den gamla kylen.
Behöver jag säga att kattkraken blev kvar?
Underligt nog blev denna slitna källarkatt snabbt hemmastadd. Han uppförde sig överraskande väl, var snäll mot alla och älskade särskilt de gamla. Mormor släppte han knappt ur sikte.
Och så började, på sitt sätt, förändra livet för de som tagit in honom.
Efter den dyra veterinärsnotan insåg Margareta att hon fått nog. Det gick inte längre att klara sig på förskolelön och två pensioner. Men vågat hade hon aldrig riktigt. Tills nu. Katten blev hennes katalysator.
Hon sa upp sig, rädd men beslutsam, och började jobba som nanny i en familj som en vän rekommenderat. Efter det hade Margareta aldrig problem med jobb hon blev överlämnad som en skatt mellan familjer och hennes lön blev bättre varje gång.
Hon kom hem på kvällarna, kliade Strim på hans läkta öra och sa:
Tack, Strim! Utan dig…
Katten spann, lade en tass på hennes hand och sneglade på Elin. Den äldsta matten älskade han, men hans hjärta hörde till den yngsta. Med henne ville han alltid vara undantaget de stunder mormor kallade.
Han satt med Elin under skolåren, höll tassen på matteläxan och “hjälpte” till.
Han var där när Elin tyst satt utanför mormors dörr och grät farväl till livets största kärlek.
Han var där när även morfar somnade in kort därpå.
Han var där när Margareta, mot allt förnuft, vågade gifta sig på nytt. Hennes nya man beundrade henne, såg det hon själv gömt, och inte ens tvingade svärmor gick att bråka med han charmade henne och lät henne använda hans bil, med chaufför.
Nu struttade Margaretas mamma ut från porten med lådor av plantor, och förkunnade för grannarna:
Svärsonen ska skjutsa mig till stugan!
Elin pluggade i Umeå och blev självständig. Hon och styvpappan kom överens, men Elin bodde kvar i lägenheten där hon vuxit upp.
Dit tog hon så småningom sin pojkvän.
Oj Elin! Vad stort du bor!
Öhh, jo …
Och vad är det här då?!
En morrande, väsande katt kastade sig ur Elins sovrum och mot Felix. Han skrek förskräckt, hoppade undan när katten gjorde utfall efter utfall.
Ta bort den där! Ta bort den!
Elin samlade sig och lugnade katten, men varm blev relationen aldrig mellan Felix och Strim. Katten tålade honom inte han jagade undan katten så fort han trodde Elin inte såg.
Efter ett år gifte Elin och Felix sig. Men något skavde. Felix började klaga på småsaker, sådant som skulle fått Margareta att tappa hakan.
Vad är du för kvinna, Elin? Kallar du det där soppa? Vatten med något rött i! Kan du inget om husmanskost? Vad är du för fru egentligen?
Men Elin kunde laga mat mormor hade lärt henne det redan som tioåring.
Felix hade inget att gnälla över förrän Strim blev sjuk.
Vad är det nu som felas?! utropade Felix när han såg veterinärsnotan. Elin, du är ju knäpp. Jag skulle aldrig lägga så mycket på mig själv! För bara en katts skull!
Felix, Strim är ingen bara han är familj.
Vem familj? Min? Aldrig! Såna där släktingar kan du räkna bort.
Hur menar du?
Får jag se sånt här en gång till slänger jag ut honom själv!
Elin, som nyss fått veta att hon väntade barn, sa inget då. Hon skulle prata närmare med honom sen.
Men Strim, gammal och svag, klarade inte lådan och Elin måste till veterinären igen. Just då kom Felix hem från löprundan, alltid noga med sin hälsa och ständigt upprörd över Elins bristande förståelse för det.
När han förstod att katten behövde mer vård, slängde han skon i väggen och ropade:
Nu räcker det! Jag vägrar lägga en massa pengar på den där! Ut med katten nu!
Mig får du ta med på köpet! svarade Elin plötsligt.
Jaha, gör det då! Jag orkar inte mer! Varför ska jag stå ut?
Någonting brast. Den kommande mamman, som ville tro på familjen, insåg detta var inte det liv hon ville ha.
Hon blev inte ens påmind om att det var hennes hem; att någon skulle kasta ut henne och hennes beskyddare märkligt!
Elin sa inget mer.
Hon tog Felix jacka, fiskade fram hans nyckelknippa, räckte fram hans nycklar. Därpå öppnade hon sin egen dörr och vände sig mot honom.
Jag väntar barn. Jag får inte ha stress och bråk katten förstår ju det, varför kan inte du? Gå nu. När du har lugnat dig kan vi tala igen, men bo ihop nej, det går inte längre. Kan du så lätt kasta bort någon som varit med hela mitt liv, vad händer då med mig? Mina känslor betyder inget för dig. Stämmer det? Bra. Vi hade mycket fint, Felix, men nu har vi för mycket dåligt. Gå nu. Hämta dina saker sen. Jag har inte tid, måste med Strim till veterinären. Han har ont, och det är mitt ansvar så är det!
Felix sa inget, rafsade ihop det viktigaste och smällde igen dörren.
Elin visste mycket väl att nyheten om barnet aldrig riktigt nått fram till honom. Han var bara upptagen av katten som han ville bli av med.
Så Elin satte fram buren, väntade tåligt tills Strim självmant gick in nu utan protest och frågade:
Klar? Nu åker vi! Nu ändrar vi på saker och ting, och vi börjar med din hälsa!
Katten tillfrisknade. Givetvis följde ålderskrämpor, men Elin lyfte lugnt in katten i buren när det behövdes och väntade på att han myndigt klättrade in, medan en liten hand fortsatte dra i hans svans. Den där lilla dottern skulle bli den enda som katten lät göra vad som helst och mer därtill.
Och Elin fick så småningom barn ingen bättre barnvakt än Strim kunde man tänka sig. Han låg där tätt intill, smekte barnets kind med tassen tills dottern kiknade av skratt, så Elin till och med funderade på att uppkalla flickan efter mormor, men mamma avrådde.
Rådgör med Felix! Det är även hans barn, även om ni bor isär. Ni har gjort mycket för att hålla uppe en yta av normalitet nu krävs mer. Det blir tufft, men för dotterns skull är det värt det.
Elin lyssnade. Det förvånade hennes ex-man.
Konstigt, jag trodde du aldrig skulle se medkänsla som en kvinnoegenskap.
Jag växer väl, va? Så, vad tycker du?
Jag säger … Tack! Tack för att du satte barnets bästa före ditt eget, jag finns här för att hjälpa.
Och Felix höll sitt ord.
Lilla Moa fick pendla mellan två hem, två sängar, två kaniner en hos varje förälder och två underbara farmödrar, Margareta och Inga. Men kärleken räckte till för allihop, och i den vilade Moa, övertygad om att om bara dessa vuxna älskade henne tillräckligt så fanns det inget att vara rädd för, och att vuxna också hörde ihop, på sätt och vis. Det budskapet lyckades Moa förmedla, precis som Elin gjort som liten och glömda oförrätter rann av dem.
Bara den gamla katten kände sanningen om flickan men höll den för sig själv. Inte för att han inte kunde tala, utan för att det inte behövdes.
För alla veta att om mamma-katt är god, är kattungarna likadana.
Och lilla Moa hade gott om det bästa. Och när hennes tur kom att ge nytt liv, böjde hon sig över sitt barns säng, smekte kinden och viskade, så som hennes mamma gjort, och före det mormor:
Hej, mitt lilla hjärta. Jag har väntat så på dig…
