Hans innersta dröm
“Zacke, du har kommit hem från skolan med trasiga byxor igen,” skällde modern på sin son. “Har du slåss med Micke igen? Hur länge ska ni hålla på så här, ni går ju i samma klass!”
“Ja, mamma, det var Micke, men jag vann,” svarade sonen stolt och ärligt. “Och för att vara helt ärlig det var han som började. Han påstår att Elin bara är vän med honom. Men vi får se…” Den trettonåriga pojken skakade en näve mot ingen särskild utanför fönstret.
Micke hade fått stryk den här gången, även om det var han som vunnit förra gången fast på ett fult sätt, genom att sätta ut en fot i smyg så att Zacke snubblade, och sedan kasta sig över honom. Sedan barndomen hade de två pojkarna kämpat om vem den vackra Elin, deras klasskamrat, föredrog. Hon kom hem från skolan den dagen lika arg och svarade på sin mors frågor:
“Zacke och Micke har slåss igen, och nu har Micke ett blått öga. Zacke har sönder byxorna vid knäet, och hans mamma kommer säkert att skälla på honom. Så ska det vara! Varför måste han alltid reta Micke? Och varför måste Micke slåss med honom för att han ska lämna mig ifred? Jag gillar inte Zacke…”
“Min lilla flicka, sånt här har alltid hänt, händer nu och kommer alltid att hända. Det är vanligt, även när man blir vuxen. En flicka måste bara välja vem hon tycker om mest. Och pojkar de brukar alltid lösa sina tvister med knytnävarna,” sa modern medan hon kände en liten oro över att dottern snart skulle bli vuxen och ställas inför ett riktigt val.
“Mamma, jag gillar inte Zacke, jag har sagt till honom tusen gånger. Jag tycker inte om den där glasögonormen. Micke är bättre kvickare och snyggare. Jag kommer *aldrig* att tycka om Zacke, *aldrig*.”
“Åh, min lilla, säg aldrig aldrig. Du vet inte vad livet kan ha i beredskap åt dig. Det kan komma med sådana överraskningar att man blir alldeles stum. Och vem vet vilken ödestråd som är vävd för dig? Gud give att allt blir bra för dig,” suckade modern och skakade på huvudet.
“Mamma, vad har ödet med saken att göra? Det handlar bara om att jag tycker om Micke mer än Zacke, fattar du inte det?” protesterade dottern, men modern var försjunken i sina egna tankar.
Skolavslutningen närmade sig. Elin fortsatte att umgås med Micke, medan Zacke led i tystnad. Han insåg att han inte kunde mäta sig med sin rival när det gällde utseendet, och de bråkade inte längre. Zacke förstod att Elin inte hade valt honom. Det hände att de grälade, men det slutade aldrig med slagsmål.
På kvällarna gick Elin och Micke och drömde tillsammans.
“Vet du, Micke, jag vill ha en stor familj. När vi gifter oss ska vi ha ett runt bord där alla får plats. Och jag ska jobba i skolan jag vill studera till lärare. På sommaren åker vi till havet med hela familjen,” sa Elin och log lyckligt med huvudet mot hans axel.
Micke lyssnade tyst utan att avbryta, men han höll inte med helt.
“Elin, det låter ju fint med stor familj, men då måste jag jobba dag och natt för att försörja er alla,” sa han skrattande. “Då blir jag ju helt slut hur ska vi då kunna åka till havet?”
“Men Micke, jag ska ju också jobba och hjälpa till. Våra löner räcker säkert,” försökte Elin övertyga honom.
“Nej, det blir inget av det. Du ska sitta hemma, ta hand om barnen och vänta på mig när jag kommer hem från jobbet,” förklarade Micke.
“Varför det?” undrade Elin förvånat.
“För att du är kvinna, och din plats är hemma… Mannen är familjens överhuvud, kom ihåg det. Vad han säger, går.”
Samtalet gjorde Elin illa till mods. Rädd för att det skulle urarta i gräl, gick hon hem med en avfärdande gest. Micke kliade sig i nacken och undrade:
“Vad var det jag sa som gjorde henne arg?”
Vid hennes dörr väntade Zacke med en röd ros i handen.
“Hej, den här är till dig.”
Elin fnös hon var inte på humör.
“Zacke, är det du igen! Vad vill du? Varför hänger du efter mig? Lämna mig ifred. Förstår du inte att jag har valt Micke?”
“För att jag tycker om dig, lika mycket som Micke gör. Ta rosen,” sa han, men hon tog den inte och försvann in i huset.
Nästa morgon hittade hon en röd ros på trappan. Trots att hon var arg på Zacke tog hon upp den.
“Den är så vacker… och den har inte ens vissnat,” tänkte hon.
Efter den dagen närmade sig Zacke henne inte mer, men ibland lämnade han en ros på trappan om kvällen. På morgonen hittade hon den och visste vem den var från. Hon tyckte fortfarande inte om den långe, glasögonprydde Zacke, men innerst inne kände hon en liten värme när hon såg rosen någon älskade henne så romantiskt, och led för hennes skull.
Efter skolan gifte sig Elin och Micke. Hon började distansstudera till lärare, medan han väntade på att bli inkallad till militärtjänst. På bröllopet var inte så många inbjudna, men Zacke var där. Han satt längst ner vid bordet, stirrade på bruden, höjde glaset med de andra men drack inte. Sedan försvann han tyst. Zacke flyttade till en annan stad för att studera på tekniska högskolan.
Så spred livet ut de tre klasskamraterna. Snart var det dags för Micke att rycka in.
“Åh, Micke, jag kommer att sakna dig så mycket,” grät Elin.
“Det går bra, älskling, du måste bara vänta på mig. Tiden går fort,” tröstade han och klappade henne på axeln.
Tiden flög, och innan Elin hunnit åka på tre tentor kom Micke hem. Deras kärlek blossade upp igen, och det verkade som om ingen familj var lyckligare än deras.
Snart föddes deras son William, och Elin drömde om att sedan få en dotter. Micke var en god make och omtänksam far. Alla noterade det, och några avundades Elin till och med.
Men allt gott har ett slut, och snart mötte Elin sin make med oro när han kom hem var han nykter eller berusad? Efter tre år av äktenskap hade något hänt med Micke. Kanske var det bara hans sanna jag som kom fram. Mannen Elin en gång känt var borta. Deras lycka försvann lika snabbt som den kommit, och nu skrek Micke och var arg.
“Kan du inte hålla käft på din unge? Jag orkar inte med hans skrik. Om du inte kan tysta honom, går jag. Jag är trött efter jobbet, och så detta… Varför ska jag behöva leva så här?”
Han började åka
