Min dotter gifte sig med en tysk man. Jag bodde hos dem i två år, tog hand om mitt barnbarn och höll ordning på hemmet.
Dottern och hennes man arbetade på samma företag och kom hem sent om kvällarna. Jag hade hoppats på att få bo kvar hos dem för gott, men det visade sig vara förgäves. En dag sa hennes man rakt ut att de inte längre behövde min hjälp och bad mig lämna lägenheten. En månad senare satt jag tillbaka hemma i Sverige. Men hemma var inte längre samma plats som förut här var jag inte heller välkommen.
Medan jag bodde hos dottern hade min son gått isär med sin första fru, lämnat hennes lägenhet och flyttat in i min.
Han tog dit sin nya fru Linnea, som redan väntade barn. Han frågade mig aldrig ens vad jag tyckte om det.
Vad ska jag göra? Sparka ut min son och hans gravida fru? Nej Men hur ska vi leva tre personer snart fyra i en liten etta i Stockholm? Varken jag eller min son har råd att hyra något annat. Jag ringde min dotter, förklarade situationen. Jag hoppades att de skulle höra av sig, att de skulle förstå, kanske bjuda in mig igen. Men ingen ringde tillbaka. Tråkigt. Det är tydligt, de lever i en annan värld nu
Jag kan förstå min sons beteende. Han hade aldrig räknat med att jag skulle komma tillbaka. Nu sover jag på kökssoffan. På dagarna går jag hemifrån, handlar, tittar förbi min gamla arbetsplats, pratar med mina gamla kollegor. Jag pratar med sonen som vanligt, utan bråk eller skandaler, men Linnea låtsas som att jag inte finns. Det märks att hon ogillar att ha mig där.
Jag trodde aldrig att jag, vid sextio års ålder, skulle vara överflödig i mitt eget hem att någon annan skulle bestämma där. Min son tänker bara på sin gravida hustru, själva bostadsproblemet verkar han inte ens fundera på.
Nu letar jag efter deltidsjobb. Linneas föräldrar bor i en liten by i Småland. Skulle jag be Linnea att åka dit ett tag? Men min son skulle han kunna hitta jobb på landet? Jag tror inte det. Och själv jag vet inte längre vad kan jag egentligen göra? Allting känns så trångt. Jag kan bara inte bestämma mig.
