Min dotter gifte sig med en tysk och jag bodde hos dem i Malmö i två år, tog hand om mitt barnbarn och skötte hushållet.
Dottern och hennes man arbetade på samma företag och kom hem på kvällarna. Jag hoppades att jag skulle få stanna hos dem för gott, men det visade sig vara förgäves. En dag sa dotterns man att de inte längre behövde min hjälp och bad mig flytta ut. En månad senare var jag tillbaka i min lilla etta i Göteborg. Men väl hemma var jag inte heller särskilt välkommen. Under tiden jag bodde hos dottern hade min son separerat från sin första fru, lämnat hennes lägenhet och flyttat in hos mig.
Han tog med sig sin nya fru, som redan väntade barn, utan att ens fråga mig om lov.
Vad skulle jag göra? Slänga ut min son och hans gravida hustru? Nej… Men hur ska vi tre, och snart fyra, klara oss i en etta? För övrigt har varken jag eller min son råd att hyra något annat. Jag ringde min dotter, förklarade situationen och hoppades att de skulle förstå och ringa tillbaka. Det gjorde de inte. Tråkigt, men jag kan inte påverka det vi har olika syn på livet.
Jag kan ändå förstå min sons beteende. Han trodde väl aldrig att jag skulle flytta hem igen. Nu får jag sova på kökssoffan. På dagarna går jag ut. Jag handlar mat, besöker min gamla arbetsplats ibland, pratar med bekanta. Med min son pratar jag utan bråk, men min svärdotter ignorerar mig totalt. Det märks tydligt att hon inte vill ha mig i lägenheten.
Aldrig hade jag trott att jag vid sextio års ålder skulle vara överflödig eller att det skulle vara någon annans ord som styr i mitt eget hem. Min son tänker bara på sitt väntade barn och sin fru, och verkar inte tänka alls på boendesituationen.
Jag letar efter extrajobb. Min svärdotters föräldrar bor ute på landet, någonstans utanför Kiruna. Kanske borde jag föreslå att hon flyttar dit ett tag? Men min son skulle nog inte hitta något jobb där. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra…
