En dag ringde min avlägsna faster och bjöd in mig till sin dotters – min avlägsna kusins – bröllop, en kusin jag inte hade sett sedan hon var sex år gammal. Jag lider inte av något överflöd av släktkänslor men lyckades ändå inte slingra mig ur det hela. — Vi kan väl åtminstone träffas en gång vart tjugonde år, försök inte smita undan, mullrade min faster. Det kom ett inbjudningskort med duvor och rosor från Johanna och Anton, och ett par dagar innan blev det påmint igen – så jag fick snällt gå. Nåja, där rök lördagen, men vad ska man göra? Så jag dyker upp med bukett, uruselt humör och ett stort behov av att smita hem efter en timme. Väl på plats i festlokalen blir jag placerad vid bordet med brudgummens glada vänner, som redan tagit ett par snapsar och entusiastiskt börjar prisa hur ungdomlig och snygg brudens faster är – och att jag verkligen inte ser ut som en typisk faster. Och så tycker de att vi borde bekanta oss ordentligt och festa loss. Vilket vi gör. Bruden, som jag förstås inte kände igen, hade förvandlats från mörk, blyg tjej till ståtlig blondin med generös urringning. Jag gillade henne bättre som mus. Stämningen var i övrigt lite dyster: många bistra tanter och farbröder, en brudgum med plågad blick och en brud som var mycket medveten om sin oemotståndliga skönhet och byst. Om det inte vore för vårt glada bord, hade det nästan känts som en begravning. Tanterna såg väldigt ogillande ut. Jag hade redan missat första rundan med skålar, men nu började andra. Med mig. Toastmastern tog reda på vem jag var och utropade glatt: — Nu är det dags för brudens unga och vackra faster att gratulera! Och jag började varmt: — Kära Johanna och Anton! Bröllopsfesten var redan ganska dämpad, men nu blev det gravtyst, och i det ögonblicket insåg jag att min faster inte syntes till, och att hon knappast hade förändrats så mycket att jag inte skulle känna igen henne. — Bruden heter Lisa, svarade en tant i rosa bistert. — Och brudgummen heter Erik. — Hur menar du, Lisa och Erik? — Folk som går på andras fester bara för att äta och dricka gratis, muttrade hon vidare. — Samma sak hände oss när vi skulle ta farväl av en som skulle in i lumpen, vi fick knappt ut dem. Folk har ingen skam längre. Nu förstod jag att det här bröllopet skulle bli underhållande ändå. Alla gäster lutade sig hotfullt fram och stirrade misstänksamt. De hade ännu inte kavlat upp ärmarna, men det var nära. — Men ursäkta, jag har ju inbjudan här! utbrast jag och viftade med kortet. — Det står svart på vitt: Johanna och Anton, restaurang X, festlokal. Räddningen kom från servitören. — Ursäkta, fröken, vi har en festlokal till en trappa upp, kanske ska ni dit? — Javisst, hon vill ju äta gratis. Noterat här, och så smiter hon väl upp en våning sedan, fnyser tanten i rosa. — Hur kan jorden bära så fräcka människor? Rena äventyrerskan! — Fräckhet är halva lyckan, Irena, la en tant i grönt till, ännu surare. Jag vill ändå påpeka att jag inte direkt ser ut som någon tvivelaktig figur eller småskalig skojare – även om det förstås kan diskuteras. Brudgummens vänner försvarade mig tappert, men fick genast höra från tanten i lila: — Jaha, nu har hon redan slagit klorna i herrarna! Och tanten i rosa tillade: — Såna där snor vår huvudbokförares man. Man får inte vända bort blicken, då är det genast någon som hugger till. En riktig räv. Jag har då aldrig stulit någons make förr, men just då kände jag faktiskt för att leva upp till ryktet, och började kika lite på männen – finns det ändå någon som skulle kunna vara värd det, nu när jag ändå verkar bryta mot halva lagboken. Tack och lov skickade den snälla servitören iväg till den andra lokalen och förde tillbaka min riktiga faster, som snabbt såg vad som hände och försäkrade att hon faktiskt kände mig. Samtidigt blinkade hon lite märkligt åt både mig och resten av rummet, ungefär som för att antyda att jag haft mina psykiska utmaningar genom hela bekantskapen. Hur som helst, jag evakuerades till rätt festlokal där den mörkhåriga skönheten Johanna och någon Anton mycket riktigt väntade, och där de olika starka dryckerna var många. Tur i oturen att jag inte hann ge bort presenten. Men allra trevligast blev ändå avskedet, när det var brudgummens vänner från den första festen som följde mig till dörren.