Du, jag måste berätta om en period i livet som var riktigt tuff för mig, som en sån där förbjuden kärlek man hört om. Allt hände när jag gick andra året på universitetet i Uppsala. Jag blev handlöst förälskad i en fantastisk tjej som hette Tove. Hon var så vacker, smart och snäll, alltså verkligen en genuin person. Problemet var att min mamma inte gillade att Toves familj inte hade så mycket pengar, och hon tyckte att jag borde hitta någon som var mer “passande” för vår familj.
Jag struntade i mammas åsikter och fortsatte träffa Tove i hemlighet. Men en dag fick jag ett brev från henne. Hon skrev att hon inte klarade av pressen från min mamma längre och hade valt att göra slut. Jag blev helt knäckt och hamnade i en häftig diskussion med mamma om allting. Till slut bestämde jag mig för att flytta och försöka stå på egna ben, eftersom jag ville slippa hennes konstanta inblandning. Men det kändes ändå helt omöjligt att förstå att Tove verkligen lämnat mig.
En dag, när jag skulle ta ut soporna, såg jag plötsligt Tove stå och vänta utanför min dörr, och hon grät. Jag blev så orolig för henne, så jag bjöd snabbt in henne så hon slapp frysa, och hon började berätta vad som egentligen hade hänt. Det visade sig att det var min mamma som skrivit brevet och låtsats att det kom från Tove och dessutom hade min mamma skrivit till Tove och sagt att jag hittat en annan tjej och flyttat ihop med henne!
När vi båda insåg hur allting verkligen låg till, kändes det som om vi fått tillbaka hoppet och vårt förhållande. Vi valde att följa våra egna hjärtan och flyttade ihop, och vi vägrade låta sociala statusar eller andras åsikter stå i vägen för vår lycka. Från den dagen höll vi oss nära varandra, och visste att kärleken vi hade tillsammans var mycket starkare än all skvaller och fördomar runt omkring oss. Vi har gått genom livet sida vid sida sen dess, och ingen annan har fått bestämma över vår lycka eller vår framtid.
