Min familj kretsar kring min pappa, som har uppfostrat mig, tagit hand om mig och alltid stöttat mig. Efter att jag föddes, lämnade min mamma oss och min pappa valde att inte gifta om sig, troligen för att han var rädd för att bli sårad igen. Livet har inte alltid varit lätt för min pappa, och jag har velat växa upp snabbt för att kunna stötta honom i allt han måste göra som ansvarstagande vuxen.
Med tanke på vår familjs ekonomi började jag arbeta redan vid femton års ålder. Jag skrev artiklar för lokala tidningar i Göteborg, och efter tre år fick jag ett bättre jobb. Några år senare hittade jag en kontorstjänst som gjorde mig självständig och gjorde att jag kunde försörja både mig själv och min pappa. En dag kallade min pappa mig till vardagsrummet för ett allvarligt samtal, åtminstone sa han det. Jag blev lite orolig. I vardagsrummet väntade en kvinna, som enligt min pappa var min mamma.
När hon såg mig brast hon ut i tårar, bad om ursäkt och försökte krama mig, men jag kunde inte förmå mig att krama henne tillbaka. Jag drog mig försiktigt ur hennes famn och gick därifrån utan att säga ett ord, och lämnade de äldre ensamma. Jag bestämde mig för att låta min pappa hantera situationen på det sätt han tyckte var bäst. Jag kan inte förlåta någon som lämnat oss så hänsynslöst och aldrig ens brytt sig om att gratulera mig på födelsedagen genom alla dessa år.
