Min familj har alltid kretsat kring min pappa, som uppfostrade mig, tog hand om mig och gav mig ett starkt stöd. När jag föddes lämnade min mamma oss, och pappa valde att inte gifta om sig kanske av rädsla för att bli sårad igen. Livet har inte alltid varit lätt för honom, och jag har alltid önskat att jag skulle bli vuxen fortare så att jag kunde hjälpa honom med allt han behövde göra som en ansvarstagande man.
Med tanke på vår ekonomiska situation började jag jobba när jag var femton år. Jag skrev artiklar för lokala tidningar i Stockholm, och efter tre år fick jag ett bättre jobb. Ytterligare några år senare fick jag en kontorsanställning som gjorde det möjligt för mig att stå på egna ben och försörja både mig själv och min pappa. En dag kallade pappa mig till sig för ett allvarligt samtal, som han själv uttryckte det. Jag kände mig lite orolig inför vad som skulle hända. I vardagsrummet väntade en kvinna, som enligt pappa var min mamma.
När hon såg mig brast hon ut i gråt, bad om ursäkt och försökte krama mig, men jag kunde inte förmå mig att besvara hennes gest. Jag drog mig försiktigt ur hennes famn och gick därifrån utan ett ord, lämnade de äldre ensamma i rummet. Jag bestämde mig för att låta pappa hantera situationen på sitt sätt. Jag kan inte förlåta någon som så nonchalant lämnade både mig och pappa och inte ens brytt sig om att gratta mig på min födelsedag under alla dessa år.
