En dag kallade pappa in mig till sitt rum: han ville att vi skulle prata om något allvarligt, åtminstone sa han det. Om jag ska vara ärlig blev jag lite orolig. I vardagsrummet väntade en kvinna på mig. Min familj har alltid kretsat kring min pappa, som har uppfostrat mig, tagit hand om mig och gett mig ett orubbligt stöd. Efter att jag föddes lämnade mamma oss, och min pappa valde att aldrig gifta om sig, troligen av rädsla för att bli sårad igen. Livet har inte alltid varit lätt mot honom, och jag ville bli vuxen snabbt för att kunna stötta honom på alla sätt jag kunde, som en ansvarstagande dotter. Med tanke på familjens ekonomi började jag jobba redan som 15-åring. Jag skrev artiklar för Norrköpings Tidningar, och efter tre år fick jag ett bättre jobb. Några år senare hittade jag ett kontorsjobb som gjorde att jag blev självständig och kunde försörja både mig själv och min pappa. En dag kallade pappa in mig för ett allvarligt samtal, eller åtminstone sa han det. Jag blev lite nervös. I vardagsrummet satt en kvinna och väntade – enligt pappa var det min mamma. När hon såg mig brast hon ut i gråt, bad om ursäkt och försökte krama mig, men jag kunde inte förmå mig till att krama henne tillbaka. Jag drog mig försiktigt ur hennes famn och gick därifrån utan ett ord, lämnade de äldre ensamma. Jag bestämde mig för att låta pappa hantera situationen som han tyckte var bäst. Jag kan inte förlåta någon som utan samvete övergav mig och pappa, och som inte ens brytt sig om att gratulera mig på födelsedagen efter alla dessa år.

En dag ropade pappa på mig från sitt rum: han sa att vi behövde prata om något allvarligt. Såklart blev jag lite nervös pappa är inte direkt typen som bjuder in till tunga samtal över en kopp kaffe. När jag gick ut i vardagsrummet, satt där en kvinna.

Hela mitt lilla universum kretsar kring min pappa, Bengt, som ensam har uppfostrat mig, lagat obekvämt mycket potatismos och varit min klippa. Mamma drog tidigt iväg till Stockholm eller någon annan obestämd plats och pappa bestämde sig prompt för att aldrig gifta om sig. Kanske för att slippa mer drama, kanske för att han trivdes med lugnet och mina oändliga frågor om livet. Livet har nämligen inte alltid varit en räkmacka för min käre far, och jag ville alltid snabbt bli vuxen så att jag kunde hjälpa till med hushållet och allt annat som jag tyckte ansvariga människor sysslade med.

Med tanke på att vår ekonomi inte riktigt dansade smörgåsbord, började jag jobba när jag fyllde 15 år först med att skriva krönikor för lokaltidningen i Örebro, och efter tre år knep jag ett ännu bättre jobb. Några år senare hamnade jag på ett kontor (med en riktigt tråkig kaffemaskin!) och kunde försörja både mig själv och pappa, utan att skämmas för att köpa ost med små prislappar i kronor.

Så, en dag det var tisdagskväll, typiskt nog kallade pappa in mig på ännu ett viktigt samtal. Jag kände redan på mig att något var på tok. I vardagsrummet väntade en kvinna. Pappa presenterade henne som min mamma. Hjälp.

När hon såg mig började hon gråta som om det var VM i tårar, bad om ursäkt och slängde sig mot mig som om hon försökte krama ut år av dåligt samvete. Men jag stod där stel som en frusen fiskpinnar. Jag lirkade mig loss, sa ingenting och smet ut genom dörren, så att bara de båda äldre fick sitta kvar i sin tvehövdade tystnad. Tänkte att pappa får lösa det här på sitt sätt.

Ärligt talat jag har svårt att förlåta någon som lämnat mig och pappa så där och inte ens bemödat sig med att skriva ett litet grattis på födelsedagen på Facebook under alla dessa år. Ja, ni fattar.