Den glömda årsdagen
Agda rättade till den vita linneduken på köksbordat, hennes händer darrade av trötthet och förväntan. Idag var det deras, hon och Gustavs, tjugofemårs bröllopsdag, silverbröllop, och hon hade lagat festmåltid sedan morgonen. På spisen puttrade ankan med äpplen och honung, i ugnen jäste potatisen med rosmarin, och på skärbrädan låg granatäpplekärnor till salladen Gustav älskade den bittra smaken. Köket doftade av kryddor, vanilj från päronkakan och en svag rök från de tre stearinljusen i mässingsljusstakarna. På bordet stod en flaska rödvin, just det där “Cabernet Sauvignon” de druckit på bröllopet Agda hade beställt den särskilt från Systembolaget. Hon hade tagit på sig en mörkblå klänning med spetskrage, släppt sitt hår som hon annars alltid höll uppsatt i en knut och till och med satt på sig röd läppstift, något hon inte gjort på åratal.
Hon kastade en blick på pendeluret ovanför kylskåpet 20.15. Gustav hade lovat vara hemma vid sju. Agda ringde hans nummer, men telefonsvararen meddelade kyligt att abonnenten inte kunde nås. Hjärtat knöt sig i bröstet, men hon skakade av sig de dystra tankarna och rörde om i den krämiga såsen. “Han har väl blivit försenad på fabriken”, sa hon till sig själv och rättade till rosbuketten i vasen.
Dörren smällde och in kom deras tjugotreåriga dotter Maja, som hade åkt hem för helgen från grannstaden där hon arbetade som formgivare. Hennes rödlockiga hår var rufsigt av vinden, och i handen höll hon en tygväska och en bukett gula krysantemer.
“Mamma, jag är här!” ropade Maja och sparkade av sig skorna, nästan tappande väskan. “Oj, vilket bord! Är det någon högtid?”
Agda log och tog emot blommorna, luktade på deras doft.
“Ja, tjugofem år. Pappa lovade vara hemma vid sju, men han har nog fastnat.”
Maja fnös och hängde upp sin läderjacka på kroken.
“Typiskt pappa. Alltid upptagen med fabriken. Behöver du hjälp med något?”
“Ställ fram vinet och glasen”, sa Agda, men rösten darrade. Hon tittade på klockan igen 20.30. Ankan kallnade, såsen tjocknade, och ljusen brann ner, droppande vax på duken.
Vid niotiden satt Agda vid bordet och fingrade på en servett med broderade initialer en bröllopsgåva från hennes avlidna moster. Maja, mittemot, bläddrade i telefonen och försökte bryta den tryckande tystnaden.
“Mamma, ska du inte ringa honom igen?” föreslog hon och drack ur sin kattmugg.
Agda skakade på huvudet och pressade ihop läpparna.
“Det är lönlöst, Maja. Han har glömt. Som vanligt.”
Maja rynkade pannan och lade ifrån sig telefonen.
“Var inte så negativ. Han har väl mycket att göra. Du vet hur det är, han är verkstadschef, det är alltid kaos där. Igår ringde han och sa att en maskin gått sönder.”
Agda knöt servetten så att knogarna vitnade.
“Mycket att göra? Maja, det är vår årsdag! Jag har stått i köket hela dagen, klätt upp mig, och han ringer inte ens!”
Dörren gnisslade och in kom Gustav. Hans grå jacka var skrynklig, håret rufsigt och mörka ringar syntes under ögonen. I handen höll han en nött portfölj, men inga blommor eller leende.
“Hej”, muttrade han och ställde portföljen vid väggen. “Vad är det för fest? Någon högtid?”
Agda stelnade till, ögonen vidgades som om han slagit henne.
“Högtid? Gustav, idag är det vår årsdag. Tjugofem år!”
Gustav stod som förstenad, ansiktet vitnade och portföljen gled nästan ur hans hand.
“Jäklar, Agda Jag glömde. Fabriken var kaos, jag har varit på benen hela dagen. Maskinen, sedan rapporterna”
Agda reste sig, rösten darrade som en sträng.
“Glömde? Jag har lagat mat hela dagen, väntat på dig, tänt ljus! Och du bryr dig inte ett dugg!”
Gustav tog av sig jackan och slängde den på en stol. Ögonbrynen möttes i en rynka.
“Inte bryr mig? Agda, jag slit
