När Elin kom in i lägenheten såg hon genast sin svärmors skor stå mitt i hallen. Det var tydligt att det inte skulle bli någon vila ikväll.
Birgitta dök upp från köket med en min som om hon var åklagaren i en rättegång.
Var du hos den där gamla käringen igen? frågade hon. Och hemmet, din man, barnen allt det kan du strunta i, eller hur? Tur att jag kom förbi. Annars hade de väl suttit här och svultit.
Birgitta, Niklas visste att jag skulle bli sen. Jag har lagat mat, han behöver bara värma upp. Han klarar sig alldeles utmärkt utan din hjálp, svarade Elin lugnt.
Under de tio år hon varit gift med Niklas hade hon vant sig vid att svärmodern alltid var missnöjd med något, och hon reagerade knappt längre på hennes ord det var som att lyssna på en radio som bara surrade på från morgon till kväll.
Men i början var det svårt. Birgitta var Elins andra svärmor. Den första Margareta var en taktfull kvinna. Hon läste sig aldrig in i sonens familj, gav inga oombedda råd och trängde sig inte på.
Men när det behövdes, var hon alltid där. Elin mindes hur Margareta satt uppe nätterna med deras tre månader gamla dotter Emma när hon blandade ihop dag och natt, hur hon kom och hämtade henne på promenader och sa till Elin:
Du ska inte göra någonting nu, bara sova lite. När Niklas kommer hem lagar han maten själv.
När Emma fyllde fem år hände en olycka på Niklas arbete, och Elin blev änka.
Margareta, som förlorat sin enda son, lämnade inte svärdottern och barnet ensamma i den svåra tiden. De bodde till och med tillsammans de första tre månaderna och stöttade varandra.
Elin erbjöd Margareta att fortsätta bo hos dem, men hon flyttade tillbaka till sin lägenhet:
Elin, du är bara tjugoåtta. Du är ung, du hittar lyckan igen. Vill du verkligen ha mig i vägen?
Tre år senare gifte Elin om sig med Niklas. Men hon glömde inte Margareta. Hennes föräldrar bodde långt borta, så den första svärmodern blev nästan som en mor för henne, och Emma älskade sin farmor över allt.
Så Birgittas beteende, som om hon hade rätt att bestämma i Elins hem, chockade henne. Efter det första besöket bad hon Niklas att förklara för sin mor att hon bara var gäst här och borde bete sig därefter.
När Birgitta sa att hon bara ville hjälpa och hade de bästa avsikter, svarade Elin:
Jag är inte arton år längre. Jag var redan självständig när jag flyttade hemifrån.
Och efter att ha varit gift och skött ett hem i sju år behöver ingen lära mig att laga mat eller städa. Jag kan nog lära ut en del själv.
Kanske ska jag komma hem till dig, Birgitta, och gå runt med en vit trasa spela inspektör lite.
Till Niklas heder stod han upp för sin fru, och om hans mor gick över gränsen, tog han hand om det själv.
Så småningom lärde Elin den andra svärmodern att hålla sig borta från hur hon skötte hushållet och uppfostrade barnen. När Elin fick en son ett år efter sitt andra giftermål, höll sig Birgitta mestadels undan med sina råd. Men så gärna hon ville!
Saken var den att Birgitta hade en väninna som ständigt berättade hur hon uppfostrade sin yngre sons fru.
Naturligtvis ville Birgitta också ha något att skryta om, men hon hade inget. Fast hon hade en liten tröst hon klagade ständigt på att Elin besökte Margareta och hjälpte henne.
Vore det inte bättre om den där gamla kärringen var någon släkting? När Emma var liten skickade Elin henne till farmorn på sommaren det var jag glad för.
Men nu är flickan vuxen och pluggar, och Elin åker ändå dit hela tiden. Det har gått så många år! Hon är där minst två, tre gånger i veckan, sa hon till sin väninna.
Det senaste året hade Elin verkligen varit hos Margareta oftare. Birgitta kallade henne gammal, fast hon bara var sju år äldre.
Men sorg gör ingen ung, och sjukdom förändrar en, så Margareta hade försvagats mycket. Elin besökte henne på sjukhuset och hemma.
Du slösar familjens pengar på en främling, anklagade svärmodern.
Oroa dig inte, Birgitta. När Margareta blev själ sålde hon sitt sommarhus, så hon har råd att betala för sjukvården. Hon behöver inte låna av dig, svarade Elin.
När Margareta blev sämre anställde Elin en hemtjänst och tog ledigt för att vara med henne halva dagarna när Niklas var på jobbet och sonen i skolan.
Men till slut dog Margareta ändå.
Då började Birgitta plötsligt visa stort intresse för arvet efter den första svärmodern.
Hon sålde sommarhuset, men hon kunde väl inte ha spenderat alla pengar på ett år. Och hon hade en bra pension säkert fanns det sparade pengar.
Och hennes tvåa går väl till arvingarna, funderade Birgitta, men vågade inte fråga Elin direkt hon var rädd.
Istället frågade hon sin son, och svaret gjorde henne inte glad.
Vem har hon skrivit testamentet till? Naturligtvis Emma det är ju hennes dotterdotter.
Och Elin då sprang hon där för ingenting? utbrast Birgitta. Så typiskt! Jag kan bara tänka mig hur hon gråter nu!
Oroa dig inte för mig, sa Elin. Jag har vetat länge att Margareta lämnar allt till Emma. Jag gick ju med henne till notarien för ett år sedan.
Varför sprang du runt och hjälpte henne om du visste att du inte skulle få något? undrade Birgitta. Emma kunde ju ha skött det.
Jag skulle kunna förklara, men jag tror inte du skulle förstå, svarade Elin.
I sinom tid ordnades arvet, och Emma fick alla papper på lägenheten och sparkontot.
Det bestämdes att medan hon pluggade och bodde i studentboende skulle lägenheten hyras ut, och pengarna skulle gå till hennes konto.
När Emma tagit examen kunde hon själv välja flytta tillbaka till hemstaden eller stanna kvar och köpa en ny lägenhet då.
När Birgitta hörde att lägenheten skulle hyras ut, föreslog hon:
Varför släppa in främlingar? De förstör säkert något. Låt Lisa bo där istället.
Lisa, Birgittas trettiofemåriga dotter, bodde fortfarande hemma. Hon var söt, hade en bra utbildning och jobb, och ibland träffade hon någon men giftermål blev det aldrig av.
Birgitta oroade sig mycket för dottern.
Varför har hon ingen tur? Elin var änka, med barn, och ändå lyckades hon snärja min Niklas! tän
