Du, jag måste berätta om något som hände en äldre dam jag känner här i Uppsala. Hennes son gav henne en sån där pytteliten, otroligt dyrbar hundvalp tänk dig så liten att den rymdes i handflatan! Han gjorde det för att muntra upp sin mamma efter att hon fått en hjärtinfarkt, ge henne lite glädje och något annat att tänka på än sjukdom och mörka tankar. Och vet du, det hjälpte verkligen!
Den här damen jag kan väl lika gärna kalla henne tant faktiskt blev mycket piggare. Sakta men säkert blev hon bättre och bättre. Hon tog ut lilla hunden, som hon döpt till Lilla Tjorven, på promenader med supersmalt koppel eller bar henne i en särskild väska över axeln. Hon kallade henne Tjorven för hon var så liten, nästan som en mikroorganism! Världens snällaste, smartaste och busigaste lilla jycke.
En dag traskar tant ut med Tjorven som vanligt. Plötsligt stannar en bil bredvid dem. I bilen sitter en kille och en tjej som blir helt till sig över Tjorven och ber så snällt att få klappa henne. Tant ville helst inte låta dem, men det kändes konstigt att säga nej mitt på gatan, så hon lyfter fram Tjorven mot bilrutan. Sekunden senare griper tjejen tag i Tjorven, killen trycker gasen i botten och de drar iväg.
Tant sprang efter bilen och skrek och grät, men hon snubblade, slog sig illa och förlorade medvetandet. Grannarna såg vad som hände och ringde direkt efter ambulans. På sjukhuset låg hon svag och blek, och viskade bara hundens namn “Tjorven…” mellan tårarna.
Hennes son, vet du, han tog tag i situationen. Ett par observanta grannar hade lagt märke till bilen, visste var den brukade stå parkerad och kunde hjälpa till att lista ut vilka ungdomarna var. Sonen kontaktade några av sina vänner inom polisen, och de lyckades snabbt spåra ägaren till bilen. Det var nån som bodde i ett flott villaområde här i staden, med en bil som stack ut en ny Volvo, såklart.
Sonen åkte dit direkt. Hur han tog sig in lämnar vi osagt. Men där fann han Lilla Tjorven hon var väldigt sjuk vid det laget. Sedan stölden hade hon inte ätit eller druckit, hon bara skakade och pep, och till sist var det knappt något ljud kvar i henne.
Sonen tog henne tillbaka, oavsett vad som krävdes. Ungdomarna hade ändå tröttnat på Tjorven de trodde att de skulle få en kul leksak, men istället fick de en ledsen liten själ som bara längtade hem.
Tant, hon blev frisk så småningom och Tjorven också, även om de båda är mycket försiktigare nu. Deras promenader är mer eftertänksamma, och om någon närmar sig för snabbt, så försvinner Tjorven direkt ner i väskan. Allting löste sig till slut.
Men du, jag har verkligen tänkt på det där man får inte stjäla någon annans lycka. Inte kärleken, oavsett om det gäller en människa, en gammal cykel, en kolonilott på trehundra kvadratmeter eller en seger i ett litet, knäppt lotteri.
För ibland är det just det där allra minsta som håller oss uppe, ger oss anledning att andas och kämpa vidare. Och det man tar eller snor från någon annan det blir aldrig din lycka. Det går liksom inte. Man kan förstöra en hel människas liv genom att ta ifrån dem något “litet” som de byggt sitt liv kring.
Själen sägs ju väga bara några gram. Men där inne ryms hela vår värld. Så låt människor behålla det som betyder allt för dem även om det verkar litet för oss andra.
