En äldre släkting till min man testamenterade sitt hus till honom – när vi öppnade hennes garderober kunde vi inte tro våra ögon.

Min man hade en farmor. Varje sommar tillbringade han hos henne, någonstans vid en skogssjö i Småland. Hon klagade aldrig över hans besök; istället verkade hon alltid sysselsatt med sina egna affärer. På den tiden drev hon sin egen lilla verksamhet hon blandade och sålde läkande örter till apotek och kunder i trakten. Han förstod aldrig riktigt hur allt fungerade, men minns att hon, efter dåtidens mått, tjänade mycket pengar, alltid i prasslande sedlar med Gustav Vasa, som doftade svagt av anis.

Hon var en sådan kvinna som folk viskade om i matbutiken: egen, rak och bestämd. Hon älskade min man som barn, sparade aldrig in på matbordet det fanns alltid köttbullar, potatis, knäckebröd och prinskorv men ett öre till glass eller serietidning från kiosken fick han aldrig. De flesta trodde att hon sparade till något stort, kanske en dröm som väntade i de låsta garderoberna.

Farmor hade enorma furuskåp, så många att de slingrade sig genom huset som korridorer av ekon och gömda minnen. Varje gång han frågade vad som fanns där, sa hon att det var för arbetet och vände på nyckeln. Sedan förändrades världen; små företag blommade som tussilago efter töväder, och konkurrensen blev stark. Då började farmor arbeta som helbrägdagörare, en sorts vandrare mellan världar i en grå kofta. Hon tog aldrig betalt, men de rika människorna i kommunen kom ändå, med bilnycklar som glänste som guld.

Vi besökte henne när hon ännu levde. Hon levde märkligt fattigt, klädd i trasiga kjolar och udda tofflor, åt nästan ingenting och vägrade ta emot maten vi hade med oss från Stockholm. Ingen ska förstöra min vana, muttrade hon, jag har vant mig vid det här livet.

När hon dog lämnade hon huset åt min man. Vi reste dit för att ordna med arvet. I hennes skafferi fann vi rader och åter rader av matburkar, brödlimpor och ost, allting utgånget sedan flera år. Tydligen hade tacksamma klienter bärit dit all den maten som hon aldrig ens öppnat. Men den största chocken kom när vi till sist låste upp hennes skåp.

Där inne fanns vad som liknade ett museum av nittiotalets dyrbarheter; parfymflaskor, väskor med mönster av monogram, högklackade skor i miniatyr, alla i otroliga mängder, staplade som bokstäver i en dröm. Hon hade sparat pengar i saker som långsamt förlorade värde, gömda bakom lås och nyckel. Varför höll hon fast vid allt som i drömmen om något förlorat barndomsland? Jag förstår mig inte på denna kvinna.

Bedöm artikeln
( No ratings yet )
En äldre släkting till min man testamenterade sitt hus till honom – när vi öppnade hennes garderober kunde vi inte tro våra ögon.