En äldre kvinna från Uppsala hade en liten hund. Hennes son hade gett henne en otroligt dyr, pytteliten hund, verkligen nätt som en ärta. Efter att kvinnan hade haft en hjärtattack ville sonen att mamman skulle få lite glädje igen, komma bort från sorgsna tankar. Och det hjälpte! Den gamla damen ja, nu var hon verkligen en gammal gumma piggnade till rejält. Hon började bli starkare. Hon promenerade med sin Mini-Pelle, antingen i ett tunt koppel eller i en särskild handväska. Mini-Pelle döpte hon honom till, just för att han var så småttig, nästan osynlig bland björklöven. En ömsint liten hund, lekfull, alltid snäll och mycket lydig.
En dag var gumman ute på promenad med Mini-Pelle i Stadsparken när en blank Volvo bromsade in bredvid. En ung kille och en flicka såg ut genom rutan, så förtjusta i Mini-Pelle. De bad om att få klappa. Gumman ville helst säga nej, men vågade inte riktigt. Hon lutade sig mot bilrutan och höll upp hunden. Flickan snappade till sig Mini-Pelle, killen tryckte gasen i botten och de försvann mellan träden, ljudet av bildäcken virvlade ihop med fågelsången.
Gumman stapplade efter, skrek och grät. Hon föll och slog sig blodig mot den gamla grusgången och förlorade medvetandet. Några grannar ringde ambulans, och hon blev körd till Akademiska Sjukhuset. Sonen kom stormande, fann henne skör och svag på sjukhusbädden, med blåa läppar. Allt hon orkade var att i viskande ton vädja: Mini-Pelle Hon grät tysta, åldrade tårar och mumlade bara sin lilla hunds namn.
Sonen lyckades, på något sätt, spåra upp de unga människorna. Grannarna lade märket till Volvon och listade ut vem som ägde den. Sonens vänner i blå uniformer letade snabbt upp adressen. I en påkostad villa, bland prunkande äppelträd utanför Enköping, bodde bilägaren.
Sonen for dit, såg på dörren, och den öppnades (hur det gick till vet knappt någon). Och där inne var Mini-Pelle sjuk, utmärglad. Sedan stölden hade hunden varken ätit eller druckit, bara ylat först, sedan bara gnytt och snyftat. Utan att bry sig om detaljerna tog sonen hem Mini-Pelle. Tjuvarna var ändå trötta på honom. De hade trott att det skulle vara roligt med den lilla hunden, men nu var det bara ett sjukt knyte, som var i vägen och smutsade ner.
Gumman blev frisk, ändå. Och Mini-Pelle tillfrisknade också. Nu promenerar de försiktigt under lönnarna, och när någon närmar sig dyker Mini-Pelle rappt ner i sin säkra handväska. Allt ordnade sig till slut.
Jag tänker ibland: man ska inte ta ifrån någon det som ger dem lycka. Man ska inte bära iväg på andras kärlek. Kanske är det just allt en människa har: en annan människa, en rostig Saab från 1987, en lummig kolonilott på några hundra kvadratmeter, ett första pris i någon egendomlig liten tävling
Det där pyttelilla kan vara det som håller oss kvar här på jorden. Man ska inte ta andras lilla hund, bara för nöjes skull. Den lycka man stjäl kan aldrig bli ens egen. Man kan rentav krossa någon genom att ta det där i mikroskala, det som de levt för. Men själen, den väger bara några få gram, sägs det. Ändå ryms hela livet där.
