Dagbok: Torsdag
Jag, Birgitta Forsberg, har alltid trott att livet efter sextio kan vara fullt av nya upptäckter. Vissa skulle säga att åren har gjort mig klokare, andra menar att det syns i utsidan att jag levt. Själv känner jag mig fortfarande ibland som en ung flicka när något oväntat händer.
Det är över fem år sedan min man gick bort. Jag trodde sorgen skulle kväva mig, men tiden har sitt sätt att läka det som går att läka. Min son Jens och min dotter Solveig har sedan länge sina egna familjer och jag har bott ensam i min tvåa i Vasastan i Stockholm. Ensamheten har aldrig tyngt mig; jag går på simhallen, besöker museer och har till och med lärt mig baka franska macarons, sådana där färgglada godsaker man endast sett i konditorifönster.
Men människan är ändå mänsklig. Någonstans längtas man efter sällskap vid middagsbordet, någon att prata med om senaste nyheterna eller bara njuta av tystnaden tillsammans.
Så dök Gunnar Lindholm upp, likt en figur ur en gammal Bergman-film. Vi träffades på en dans för seniorer på Stadsgården. Han bjöd upp mig till vals trampade inte en enda gång på mina tår, vilket är en bedrift, och överöste mig med komplimanger så att jag rodnade som en konfirmand.
Gunnar är sextiosju, välvårdad, gråhårig och bar alltid perfekt strukna skjortor. Han berättade att han arbetat som ingenjör hela sitt liv, också varkarl, och nu bor med sin dotter och hennes familj i Bromma.
Du är en fantastisk kvinna, Birgitta, sa han när vi skildes åt den där kvällen. Sådana som dig finns det inte många kvar av.
Vi dejtade på typiskt svenskt vis promenader längs vattnet, fika på små kaféer, glass i Kungsträdgården och långa telefonsamtal. Han var omtänksam, klagade aldrig på hälsan och kom aldrig dragande med ekonomiska bekymmer. Sånt betyder mycket för mig.
Efter en månad bjöd han till slut hem mig på middag för att jag skulle få träffa hans dotter Emma.
Hon vill så gärna träffa dig! Jag har berättat så mycket om dig, sa han. Kom och ät middag med oss, det blir familjärt och trevligt.
Jag förberedde mig hela dagen, fixade håret och tog på min finaste blå klänning. Med mig bar jag en äppelkaka jag bakat på morgonen.
Gunnars lägenhet i Bromma var rymlig, med högt i tak, stukatur, doft av gamla böcker och en viss underliggande spänning.
Det var Emma, hans trettioåriga dotter, som öppnade dörren. Hon såg äldre ut, stadig kroppshållning, bestämd haka och den sortens granskande blick som får en att känna sig som varan på Systembolaget.
Hej, sa hon torrt och log inte det minsta. Kom in. Pappa letar fortfarande slips efter tre timmar.
Jag räckte över kakan. Emma tog emot den som om hon plockade upp något hon hellre sluppit och gick vidare in i vardagsrummet.
Matbordet var uppdukat med kristall, sallader, varmt smått och gott. Man märkte att de hade lagt ned energi och omsorg. Gunnar kom ut, glad och sprudlande, och satte genast igång att ta hand om mig:
Sätt dig här, Birgitta. Emma, kan du lägga upp potatissallad åt vår gäst?
Middagen började artigt. Vi pratade om vädret, elpriser, nyheter. Emma sa knappt ett ord, förutom när hon mycket långsamt tuggade och granskade mig med en blick som påminde om en noggrann besiktningsman.
Snart kände jag mig som en auktionerad antikvitet.
När vi ätit klart och kaffet var serverat la Emma besticken ifrån sig, torkade sig om läpparna och såg mig rakt in i ögonen.
Birgitta, förlåt om jag är rakt på sak, men hur ser din lägenhet ut egentligen?
Jag tappade nästan andan och satte kaffet i halsen. Det kändes som om hon just frågat om något djupt privat.
Ursäkta? frågade jag, förvånad.
Lägenheten, upprepade Emma bestämt. Äger du den? Hur stor? Vilket område? Vilken våning?
Gunnar krympte bakom sin kopp och försökte förtvivlat hitta något intressant bland kaffebönorna i botten.
Ehm En tvåa, sa jag blygt. På Odengatan. Men varför undrar du? Har det med middagen att göra?
Emma lutade sig tillbaka och korsade armarna:
Det har allt med saken att göra. Nu är vi vuxna, vi kan sluta låtsas. Jag vill veta förutsättningarna.
Förutsättningar? upprepade jag och lät blicken vandra mellan henne och hennes far, men han stirrade bara på duken och låtsades vara någon annanstans.
Förhållandena, sa Emma kort. Jag vill lämna pappa i ditt sällskap. Det är viktigt att veta att han har det bra, att han får lugn och närhet, att det finns vårdcentral i närheten och att någon lagar hälsosam mat. Han behöver lugn och ro, särskilt nu.
Jag ställde ner koppen och porslinet klirrade högt i tystnaden.
Vadå lämna i mitt sällskap? Trodde någon att jag skulle ta emot?
Emma såg förvånad ut. Hon höjde ögonbrynen.
Varför inte? Ni är par nu, eller hur? Pappa pratar om dig hela tiden, då är det väl rimligt att ni flyttar ihop?
Visst, kanske det, men det har bara gått en månad, och vad får dig att tro att din pappa ska bo hos mig?
Vad annars? I vår trerummare bor jag, min man och två tonåringar. Det är för mycket stoj. Pappa borde få lugn och ro. Du bor ensam och har plats. Det vore perfekt!
Hon sa det så naturligt, som om det gällde att lämna över en katt på försäljning.
Jag trodde faktiskt du skulle bli glad, fortsatte Emma när min tystnad blev för lång. Lite draghjälp i hemmet, någon som hjälper till med vardagen. För mig blir det mindre jobb. Fem pers, tvätt, matlagning, läxläsning
Och så pappa, med sitt höga blodtryck och sina små egenheter. Du får dessutom behålla hans pension. Han är inte krävande, det borde bli över både mat- och hushållspengar för dig.
Jag tittade på Gunnar:
Gunnar, varför säger du inget? Tycker du verkligen att man ska lämnas över som ett paket för Emmas bekvämlighets skull?
Gunnar såg sorgset på mig.
Birgitta, Emma är bara orolig. Det är trångt hemma, ungarna låter, men hos dig är det lugnt och trivsamt.
I mitt inre bubblade det. Jag trodde det här var en romans, att han verkligen tyckte om mig. I själva verket var det en audition för att hitta en gratis vårdare med boende.
Vet du vad, sa jag och reste mig. Tack för maten. Potatissalladen var god.
Vart ska du? surade Emma. Vi har inte ens hunnit diskutera detaljerna. När kan pappa flytta in? Han har inte mycket, men favoritfåtöljen måste med.
Jag såg på Emma, denna praktiska, beslutsamma kvinna som pratade om sin far som om han vore en gammal soffgrupp.
Emma, sa jag med stadig röst. Jag letar efter en man för gemenskap och glädje, inte för att lösa era vardagsproblem. Jag är inget äldreboende!
Jag vände mig mot Gunnar:
Och du, Gunnar, har inget att säga till om? En man som låter sin dotter styra och ställa så, är inte den jag letar efter.
Men Birgitta försökte Gunnar, men Emma bad honom sätta sig ner och lade handen på hans axel.
Sitt ner, pappa! sa hon strängt. Fint för dig, men det finns fler ensamma damer i kön. Givmild pension och lätt att ha att göra med du kommer inte stå ensam länge.
Jag tog på mig kappan. Händerna darrade så mycket att jag knappt fick i knapparna. I vardagsrummet hörde jag Emmas monotona röst:
…jag sa ju det, de är likadana allihop. Bryr sig bara om pengar och nöje, vill aldrig ta ansvar. Vi får fråga tant Märta från porten bredvid, hon har ju spanat länge på pappa.
När jag gick till tunnelbanan tänkte jag: Tur ändå att det blev så tydligt nu, över en middag, och inte om ett halvår, när jag hunnit fästa mig.
Bostadsfrågan, som man brukar säga, kan verkligen förvandla folk. Barnen vill “unna sig”, slussar ut föräldrarna till “bra kvinnor”. Praktiskt och enkelt.
Och, tyvärr, många accepterar. Man är rädd för ensamheten, vill hellre ha någon än ingen alls. Det är synd.
Hur hade ni gjort? Gjorde jag rätt som gick, eller borde jag haft överseende med honom? Han kan ju inte rå för sin dotter.
