Dagbok, 12 april
Idag har jag tänkt mycket på Mollie, vår gamla elefanthona som äntligen fått den frihet hon alltid förtjänat. Mollie är ett namn som inte förekommer någon annanstans än i Sverige det passar hennes nya liv så bra tycker jag. Hennes historia berör mig djupt.
Mollie togs från sitt hem i de thailändska skogarna redan som unge, och sedan dess har hon levt ett liv ingen elefant borde få utstå. I decennier tvingades hon arbeta på ett elefantsafari i Värmland, där hon bar turister på sin rygg varje dag. Hon har aldrig kunnat vara den elefant hon innerst inne är fri och värdig. Nu, efter åttio (!) år, har vi på Stiftelsen Rädda Elefanterna kunnat rädda henne. Vi planerade länge och försiktigt innan allt föll på plats.
I slutet av januari transporterade vi Mollie till vårt reservat strax utanför Uppsala. Hon var utmärglad, utan tänder, pälsen var dammig och huden djupskrallrig och känslig. Den första kvällen i det nya hemmet stod hon länge och såg sig försiktigt omkring. Ofta märker vi att elefanter med Mollies bakgrund är skygga och har svårt att lita på någon alls till och med oss som bara vill hjälpa. Det är till och med så att vissa av dem är så vana vid att alltid behöva arbeta att de är rädda för att lägga sig ner och vila.
Men för Mollie gick det snabbt att förstå att hon nu äntligen kunde ta det lugnt. Åttio år av ständigt arbete på fötterna satte sina spår hon var oändligt trött. Efter sin första natt av djup sömn orkade hon knappt resa sig. Vi märkte det genast på morgonen, och var där för att lugna och hjälpa henne. Nu övervakas hon hela tiden av vårt team av djurvårdare och veterinärer, och vi gör allt för att hennes rehabilitering ska bli så trygg och mjuk som möjligt.
Vägen till återhämtning är ännu lång för Mollie. Hennes kropp bär många år av slit, men vi ser redan små förbättringar. Tack vare näringsrik mat, lugna promenader under tallarna och varma gyttjebad på eftermiddagen blir hon långsamt, långsamt starkare. Nu får hon äntligen leva det liv hon alltid drömt om ett liv i frihet och ro, något varje djur borde få uppleva.
Jag blir varm inombords av att tänka på det. Och jag hoppas verkligen att fler i Sverige får höra om Mollie och vad vi människor faktiskt kan göra när vi väljer att bry oss på riktigt.
