Det finns en viss sorts människa som man helt enkelt inte kan umgås med. Det är få förunnat att uppskatta sällskapet av de så kallade toxiska personerna. Jag ska berätta om en sådan upplevelse, inspirerad av vad en god väninna upplevde. Fast nu skriver jag som jag själv minns samtalet.
Jag har en rätt nära släkting, vi kan kalla henne Karin. Vi har alltid haft en öppen relation, besökt varandra och pratat om allt mellan himmel och jord. Häromdagen gick jag förbi till henne för att ta en fika. Jag köpte med mig en prinsesstårta och traskade till hennes lägenhet här i Sundbyberg.
Tidpunkten var nog inte den bästa, för hos Karin satt redan en besökare. Det visade sig vara hennes granne, en äldre kvinna vid namn Gunhild. Gunhild är… speciell. Hon bränner gärna hela pensionen på vin och starköl och tycker inte om att dricka ensam. Därför går hon ofta omkring i trapphuset och försöker hitta drickkamrater. Oerhört påträngande människa, om du frågar mig.
Själv brukar jag göra mitt bästa för att undvika Gunhild. Jag orkar inte med henne hon bara babblar och har ingen som helst självdistans eller känsla för stämningen. Därför brukar jag behandla henne med iskall distans. Jag hade nästan vänt i dörren, men Karin bad så snällt att jag skulle stanna att jag inte tordes neka. Nåja, jag tänkte ändå inte bli långvarig. Medan vattnet kokade till te, började Gunhild prata.
Det är inte vem som helst som står ut med en sån person. Jag vet inte vad det är, men Gunhild har en förmåga att göra en både uppgiven och road på samma gång. Men jag förstår mig inte på Karins tålamod jag hade aldrig släppt in någon så påfrestande på mitt fika.
I vilket fall var jag snabb att ursäkta mig och gå därifrån. Jag hade fått nog av hennes pladder och illvilliga historier. Efteråt ringde Karin och berättade vad som hände. Efter att jag gått hade en annan väninna, Märta, hälsat på. Först var det lugnt, men snart började Gunhild provocera även där.
Det hela slutade med att Karin och Märta grälade, något de aldrig gjort förut.
Du tror det inte, men Gunhild hetsade upp oss så mycket att vi nästan rök ihop! Jag har aldrig varit med om något liknande, berättade Karin efteråt.
Nu började vi båda verkligen förstå det här med toxiska personer. Gunhild stämde in på beskrivningen som om den vore skriven för henne. Hon lyckas alltid ställa till det och skapa bråk från ingenstans. Hela huset vet om henne, men ingen orkar inleda bekantskap. Det har bara varit Karin som haft tålamod med hennes upptåg.
Fast nu började även Karin inse hur det låg till. Hon förklarade:
Jag och Märta har varit vänner i ur och skur så länge och så lyckades Gunhild få oss att börja bråka om rena bagateller. När jag frågade Märta hur hon kände sig efteråt sa hon att hon nästan kände sig hypnotiserad! Så kan det väl bara inte få bli, tänk att en enda människa kan orsaka så mycket trubbel…
Karin hade tagit lärdom. Alla samtal är inte värda att ta. Det är bättre att välja bort vissa människor ur sitt liv. Själv är jag faktiskt glad över mitt hus, här är det bara trevliga och vettiga grannar.
Några veckor senare hörde jag att Gunhild hade flyttat. Lägenheten är nu till salu och hon bor hos sin dotter någonstans i Norrland efter att ha haft en del trassel inom familjen. Nu är det tyst och lugnt i trapphuset igen. Så är det ibland krävs det bara en person för att förpesta livet för många andra.
Miljön är oerhört viktig. Jag önskar verkligen att alla får ha både familj och grannar som sprider trygghet och trivsel. Livet är för kort för att slösa bort sina nerver på folk som aldrig lär sig.
