Efterlängtad dotterdotter
Birgitta Andersson ringde ihärdigt till sin son, som återigen gett sig ut på långfärd till sjöss. Men, som så ofta när han var på havet, fanns det ingen täckning.
Oj, vad du har ställt till det, pojk! suckade hon oroligt och slog hans nummer en gång till. Spela roll, signalera hur mycket du vill först när han kommer till närmaste hamn kan man prata. Och det kunde dröja. Just nu, när allt var som mest avgörande!
Birgitta hade knappt fått en blund i ögonen på två dygn det hans fel, alltihop!
*
Det hela började egentligen redan för några år sedan, innan Erik hade börjat sitt arbete som sjöman. Han var redan vuxen, men ingenting blev rätt i hans förhållanden alla tjejer dög aldrig! Birgitta såg på med oro när relation efter relation sprack mellan sonen och enligt henne trevliga och rejäla svenska flickor.
Du har ett hopplöst humör! brukade hon säga. Allt ska vara på ditt sätt! Vad för kvinna kan passa dina krav?
Jag förstår inte dina invändningar, mamma. Det viktigaste verkar vara att du får en svärdotter, och allt annat spelar ingen roll?
Men självklart spelar det roll! Jag vill bara att hon älskar dig, och är hederlig.
Erik svarade alltid med tystnad, vilket irriterade Birgitta gränslöst. Vad hann tro han visste om livet, mer än sin egen mor som ändå fött och fostrat honom? Vem var äldst egentligen?
Vad var det för fel på Elin, då?! utbrast hon ofta i uppgivenhet.
Jag har redan förklarat.
Nåväl Elin var kanske inte världens bästa exempel, men Birgitta tänkte då inte ge sig. Så hon var inte ärlig mot dig. Fast det förstår jag ändå inte.
Mamma! Det är bäst för oss båda om vi inte pratar mer i detalj om det där. Elin var inte rätt person för mig.
Och Maja då?
Inte hon heller, svarade han lugnt.
Och Lovisa? Hon var så vänlig och hjälpsam. Hemmakär och snäll. Frågade alltid om hon kunde hjälpa till det måste väl vara något?
Det stämmer, mamma. Men det visade sig att hon aldrig älskade mig.
Och du henne då?
Troligen inte.
Och Malin?
Mamma!
Vadå mamma! Du är omöjlig att göra nöjd! Samla dig nu, skaffa familj, barn!
Kan vi sluta med detta meningslösa prat! tappade Erik tålamodet och gick alltid därifrån.
Helt lik sin far, både petig och envis! tänkte Birgitta irriterat.
Tiden gick, flickvänner kom och gick och drömmen om barnbarn rann ut i sanden. Och sen bytte Erik bana en gammal kompis erbjöd honom jobb på en båt och Erik tackade ja. Birgitta försökte övertala honom att låta bli.
Mamma, skärp dig! Det är ju ett kanonerbjudande! Vet du hur bra man tjänar? Vi får det bra!
Vad ska jag med pengar till om du ändå är ute på havet jämt! Du borde skaffa familj istället!
Men jag måste ju kunna försörja en familj också! Och när man väl har barn kan man ju inte ge sig ut på långfärd. Jag passar på nu, medan jag kan.
Och visst tjänade Erik bra. Efter första resan renoverade han lägenheten. Efter andra öppnade han ett sparkonto åt Birgitta och gav henne ett kort.
Så du har allt du behöver, mamma!
Jag klarar mig ändå! Jag har bara inga barnbarn, tiden går. Jag blir ju gammal!
Gammal? Inte tala om! Du har flera år kvar till pensionen, retade han henne glatt.
Men Birgitta rörde sällan hans pengar. Hennes inkomst från apoteket räckte gott till hennes behov. Får ligga kvar tills vidare. Erik märker inget ändå, och sen blir han nog förvånad över hur sparsam jag är! tänkte hon.
Så gick åren. Med varje permission skulle Erik ta igen förlorad tid träffa vänner, festa, och träffade ibland tjejer som han aldrig presenterade för mamman. När hon påpekade det svarade han krasst:
Så slipper du oroa dig över att jag inte gifter mig med dem. Jag har inga planer på det, mamma!
Birgitta blev sårad, särskilt som Erik sa att hon var för godtrogen:
Du har alltid sett det bästa hos folk, mamma. Men du har aldrig lärt känna mina flickvänner på riktigt. För dig har de bara spelat snälla.
Det där stack i Birgittas hjärta att bli kallad godtrogen. Betyder det naiv, kanske rentav dum? Det var så sonen hintade.
En kväll såg hon honom på gatan med en ny tjej och då tändes åter den där ivriga viljan att ordna hans liv. Hon gick rakt fram till paret Erik, vuxen karl, blev röd i ansiktet. Men mamma är alltid mamma han var tvungen att presentera dem.
Stina hette hon och Birgitta tyckte genast om henne. Lång och smal, lockigt blont hår, fin i både ansikte och sätt. En skönhet, tänkte Birgitta, och blev på gott humör igen.
Kanske har han bara haft otur. Tur att han dumpade de andra, annars hade han aldrig träffat Stina! tänkte hon glatt.
Erik och Stina var ett par hela semestern. Efter uppmaning från Birgitta besökte Stina dem flera gånger. Birgitta var så nöjd Stina var bildad, underhållande, charmig. Men när Erik åkte på nästa resa försvann Stina.
Vi har ingen kontakt längre och det behöver du inte ha heller, sa Erik kort och stack.
Birgitta grubblade länge men fick aldrig veta vad som hänt.
*
Året gick. Erik kom hem några gånger men blev alltid kort och kylig när modern frågade om Stina.
Du, mamma, det där angår bara mig. Jag har gjort som jag vill och snälla, blanda dig inte i mitt liv! han fräste nästan.
Birgitta blev alldeles förtvivlad.
Men jag bryr mig ju om dig, Erik!
Det behövs inte! Jag har bett dig att låta bli att kontakta Stina. Och snälla, sluta tjata!
Så åkte Erik ut på böljan den blå igen, och Birgitta återgick till vardagen.
Tills en dag när Birgitta stod i apotekskassan och en ung kvinna kom in det var Stina! Hon ville köpa barnmat och bredvid henne stod en flicka i barnvagn.
Stina! Vad glad jag blir att se dig! Du, Erik har inte sagt ett ord om vad som hände. Bara stack iväg och bad mig inte ta reda på något! utbrast Birgitta.
Jasså så det var så. Ja, så fick det bli, svarade Stina lågmält.
Birgitta blev nervös.
Vad hände egentligen mellan er? Jag vet ju att min son kan vara svår, har han sårat dig?
Det är inte så viktigt Jag är inte arg på honom. Men vi måste gå, vi ska vidare till affären.
Men kom förbi någon gång! Eller hälsa på här, jag jobbar ju skift. Skulle vara kul att prata!
Och Stina kom under nästa arbetspass köpte barnmat igen. Sakta men säkert började Birgitta prata med henne. Det visade sig att Stina blivit gravid med Erik. Han ville inte ha barn tyckte han hade fullt upp med sjölivet och långvariga relationer var ingenting för honom. Sedan försvann han ur hennes liv.
Han drog väl ut igen, antar jag, sa Stina axelryckande. Men vi klarar oss själva, vi vill inte vara till besvär.
Birgitta böjde sig ner till barnvagnen och såg på flickan:
Vänta nu det är alltså mitt barnbarn?
Ja. Hon heter Alva, sa Stina tyst.
Alva
***
Birgitta kunde inte släppa det. Hon fick veta att de knappt hade någonstans att bo. Stina var inflyttad till Stockholm, hyrde en liten lägenhet men var nu mellan jobb och klarade knappt hyran. Hon övervägde att flytta hem till föräldrarna. Bara tanken på att barnbarnet skulle försvinna någon annanstans och inte gå att träffa gjorde ont i Birgittas hjärta.
Flytta hem till mig, Stina. Med Alva. Hon är ju mitt barnbarn! Jag hjälper er, så får du lättare att hitta ett jobb. Och Erik tjänar så bra att jag ändå aldrig använder pengarna. Alva ska ha det bra!
Men vad säger Erik om det?
Han får skylla sig själv! Han har ställt till det, lämnat sitt barn! Som mamma har jag ett ansvar att gottgöra det här! När han kommer hem ska jag prata allvar med honom. Ja, du ska få se!
Så blev det. Birgitta började ta färre pass för att ha tid med Alva. Stina fick snart jobb, och Alva var trygg hos Birgitta. Stina kom ofta hem sent och suckade trött.
Hela dagen på jobbet, så mycket folk och alla så stressade!
Oroa dig inte. Gå och vila! Jag badar Alva och lägger henne.
Eriks semester närmade sig. Birgitta funderade på hur hon skulle ta itu med sonen, men Stinas oro växte.
Erik kommer snart, han kommer kasta ut oss! Jag ångrar att vi flyttade in. Jag får börja söka en egen lägenhet imorgon.
Kasta ut er? Aldrig! Han får säga vad han vill, men ni bor här nu. Jag säger till honom på skarpen!
Han kommer bara tro att jag gör det för pengarnas skull. Jag vill inte ha något från er! Du har redan gjort så mycket för mig och Alva. Men ändå, jag kanske borde flytta hem till mina föräldrar och så håller vi kontakten från avstånd.
Sådant strunt! Jag bestämmer i min lägenhet! Erik har inget att säga till om!
Hur mycket Stina än insisterade, gav Birgitta sig inte. De blev kvar.
Jag har tänkt på en sak, sa Birgitta en kväll vid middagsbordet. Det bästa vore att skriva över lägenheten på Alva, så blir det inga framtida frågor. Erik vill ändå aldrig stadga sig; Alva måste ha sin trygghet. Erik står ju inte ens som pappa i pappren.
Stina såg skamsen ut.
Förlåt Jag trodde
Jag förstår. Men om det någonsin behövs kan det vara svårt att bevisa vem som är pappa Vi går till banken imorgon.
Det behövs inte! Mina föräldrar har också lägenhet
Säg inte emot! Jag har bestämt mig!
Men på banken sa de nej: det gick bara om Erik skrev sig ut först.
Birgitta blev irriterad, men med bara några dagar kvar till Eriks hemkomst fick det vänta. Under tiden blev Stina mer och mer frånvarande.
Varför är du alltid borta? undrade Birgitta en kväll. Stina svarade svävande:
Jag jobbar bara vill få ut lönen i förskott, men chefen sa att jag måste avsluta mitt nya projekt först.
Behövs förskottet? Är det något du saknar?
Stina klädde om under tystnad. Birgitta märkte att en del av Stinas saker låg nerpackade i en stor sportbag, gömd bakom sängen.
Vart ska du?
Jag måste flytta. När Erik kommer hem
Du går ingenstans med Alva! Du har kortet, och koden också. Köp vad ni behöver! Annars glömmer Alva bort dig. Ska du att Erik ska kunna acceptera dig, måste du visa att du är en bra mor.
Två dagar kvar tills Erik kom hem.
*
Eriks hemkomstdag vaknade Birgitta tidigt, gick in till Stina och Alva för att se på dem när de sov. Men Stina var borta bara Alva låg där och sov.
Vad i hela friden? Stina har aldrig gått till jobbet så tidigt!
Birgitta gick till köket och påbörjade förberedelserna inför Eriks hemkomst. Hon fantiserade om hur hon skulle konfrontera honom och samtidigt tvinga honom att be Stina om ursäkt, när hon väl kom hem.
Så ringde det äntligen på dörren.
Erik stannade i hallen och stirrade på sin mor med en liten flicka i famnen.
Hej mamma. Vems barn är det där? Vad är det som har hänt medan jag varit borta?
Det borde du veta bättre än någon! svarade Birgitta allvarligt.
Jag fattar ingenting, sa Erik och tog av sig skorna. Berätta vad du har varit med om medan jag var borta.
Äventyret? Jo, jag hittade mitt barnbarn, Alva! Sådant äventyr!
Barnbarn? Har jag syskon utan att veta om det? undrade Erik förvånat.
Lägg av, Erik! Stina har berättat allting för mig! Jag skäms för hur du har betett dig!
Stina? Vad pratar du om? Jag bad ju dig att inte ha kontakt med henne. Och vad har hon med barnet att göra?
Birgitta, irriterad, berättade hela historien med många anklagelser. Erik slog sig för pannan:
Men mamma! utbrast han.
Så kommer du kalla mig dum igen också? Nåväl gör det! Men jag
Det där är inte mitt barn, mamma! Stina lurade dig, och du så godtrogen du är! Hon bryr sig bara om pengar, det har jag förstått länge Vad har hon tagit?
Ingenting! Du är verkligen
Mamma! Kolla dina pengar! Hon har säkert stuckit med dem redan!
Hon gick bara till jobbet! envisades Birgitta.
De tjafsade länge och slutade med att Erik gick med på att vänta på Stina.
De väntade. Birgitta berättade allt om hur hon träffat Stina, hur de bott där, och tänkt skriva över lägenheten på Alva. Erik upprepade att de blivit lurade.
Jag tror inte dig! Stina är underbar
Hon är en underbar bedragare. Du har låtit dig luras!
Nu får du sluta prata så där! Hon kommer hem, då får du se!
Det är ju ändå lätt att kolla med ett DNA-test.
Precis så gör vi! svarade Birgitta och gick iväg.
Kvällen kom, och natten. Stina dök inte upp. Nästa dag fanns inget spår av henne. Telefonen var avstängd och på adressen hon sagt sig arbeta hade de aldrig hört talas om henne, oavsett hur många bilder Birgitta visade.
Birgitta rusade hem och letade upp sina sparpengar. Kort och kontanter var borta. Stinas tillhörigheter saknades utom Alvas kläder. Då gick sanningen upp för Birgitta.
Kan det vara sant? Jag vill inte tro det! Hon kan väl ändå inte bara lämna Alva och sticka?
Hon kunde det och värre saker, muttrade Erik. Kompisarna varnade mig. Sen berättade Fredrik att hon stulit från honom också Och så påstod hon att hon var gravid med mig. Men alla visste att hon hade andra killar också.
Så dum och godtrogen jag är! grät Birgitta. Varför sa du inget?
Ville inte göra dig ledsen. Du är alltid så varm mot folk, mamma.
Vad gör vi nu?
Vi måste anmäla till polisen. Tur att du inte skrev över lägenheten på Alva!
De gjorde anmälan, men Stina var spårlöst borta. Många månader gick, ingen hörde av henne. Hon hann inte ta ut mycket från kontot tack vare att Erik spärrade det direkt. Kortet dök senare upp på Stockholms Central.
Under tiden tilläts Birgitta behålla vårdnaden om Alva. Hon sade tillfälligt upp sig från jobbet och Eriks inkomster räckte gott. DNA-test visade att Erik inte var far till Alva, men Birgitta var redan så förtjust i flickan att hon inte kunde släppa henne. Efter att ha rådfrågat Erik bestämde de sig för att adoptera Alva som sin egen. Myndigheterna gav henne ensam vårdnad, men Birgitta fick återvända till jobbet. Svårigheter fanns det, men till sist ordnade sig allt.
Ett år senare, efter ännu en resa, kom Erik hem med en fru:
Mamma, det här är Sofia. Vi ska bo ihop.
Men Birgitta såg mot barnrummet, osäker på om Erik berättat något för sin nya fru.
Men Sofia log milt:
Så trevligt att träffa dig, Birgitta! Erik har berättat allting, och jag beundrar verkligen dig! Jag vill gärna hjälpa till med Alva, om du tillåter.
Jag har tänkt lägga av med sjölivet och adoptera Alva tillsammans med Sofia, sa Erik.
Birgittas ansikte lyste:
Åh, så lycklig jag är! Kom in nu, maten är klar och vi firar som riktiga svenskar! Vad lycklig jag är! och torkade diskret en glädjetår.
