EFTERLÄNGTAD LYCKA
Dagens kväll var den lyckligaste i Ingrid Anderssons liv. Hon strålade! Existensen hade varit kantad av tolv långa år där alla försök att bli mamma hade slutat i besvikelse. Men just idag kom den glada nyheten hon skulle få ett barn. Finns det något större för en kvinna? Det vet varje mor som fått omfamna sitt barn.
Ingrid gick som på moln. Nästan ständigt lät hon handen vila på magen, log för sig själv och viskade ömsinta ord till det lilla livet där inne som bara funnits i två och en halv månad.
Hon och Erik hade lärt känna varandra redan under ungdomsåren i Uppsala. Studietiden flöt samman och de tog examen samtidigt; bröllopet följde tre månader senare. Allt verkade perfekt de var lyckliga tillsammans. Men efter ett halvt år fick Ingrid oroande tankar. Hon ville så gärna bli mamma. Erik försökte lugna henne: Allt kommer, älskling. Det är ingen brådska, det händer när det ska. Han var förstående och hoppfull.
Två år passerade och hoppet började sina för Ingrid. Hon sökte upp läkare, men inga allvarliga hinder hittades. Erik gjorde vad han kunde för att distrahera henne, tog med henne ut på promenader vid Fyrisån, pysslade om henne, men sorgens skuggor växte för varje dag. Tolv år gick. Fullständig familjelycka var fortfarande en dröm.
Så en solig juli dag gick Ingrid ut medan Erik arbetade. Utan mål vandrade hon längs stadens cykelvägar, tankfull, inte ens det vackra vädret kunde väcka henne ur grubbleriet. Hon gick med blicken mot marken, försjunken i funderingar.
Plötsligt hörde hon ett barns röst, alldeles inpå:
Är du min mamma?
Hon tvärstannade, som träffad av en åskblixt. Hon lyfte blicken och såg en liten pojke, kanske tre år gammal, stå på andra sidan staketet vid en lekplats vid barnhemmet. Han höll händerna kring de kalla järnstängerna och betraktade henne djupt.
Först stod Ingrid bara stilla, försökte förstå vad som skedde. Sedan gick hon långsamt närmare. Längre bort syns andra barn leka. Hon såg på pojken med ett hjärta fyllt av både oro och häpnad detta ögonblick kändes avgörande. Långsamt frågade hon:
Minns du din mamma? Hur var hon?
Nej… jag har aldrig träffat henne. Så jag väntar här. Hon känner igen mig om hon går förbi.
Ja, det har du rätt i, svarade Ingrid med ett brinnande hopp inombords. Hon ville bli den modern han väntade på.
Vad heter du?
Jag heter Algot.
Ingrid handlade nu med beslutsamhet. Hon visste vad hon ville: att adoptera Algot. Det kändes som ödet fört henne just hit, just denna dag.
Jag hade en pojke för några år sedan men jag förlorade honom. Han hette också Algot. Jag letar fortfarande efter honom. Kanske är du min Algot?
Pojken lyste upp, hoppade till och ropade:
Ja, jag visste det! Det är du! Du är min mamma! Jag känner igen dig!
Hans små händer sträcktes ut genom staketet; Ingrid böjde sig, kramade honom hårt.
Nu går vi till föreståndaren och berättar att vi har hittat varandra! Jag tar med dig hem.
Hurra! skrek Algot.
Ingrid rörde sig upprymt in i barnhemmets korridorer med Algot vid sin sida.
Äntligen får vår Algot en mamma! sa barnskötaren och log med samhörighet.
Det blev många papper, utredningar och långa väntetider allt detta skedde för Ingrid som i ett töcken. Men för Algot var drömmen verklig han trodde och förstod. Under tiden förberedde Ingrid och Erik ett rum hemma i lägenheten på Kungsholmen, köpte säng och små kläder. Erik såg Ingrids lycka för första gången på så länge han kunde inte neka.
En dag den stora dagen var Algot verkligen deras. Hand i hand gick de hem, fyllda av glädje. Hemmet förändrades. Stillheten som rått i tolv år bröts av små fötters spring och ett klingade: Pappa, titta! Ingrid levde upp. All hennes kärlek gav hon till pojken; och Erik blev den omtänksammaste pappa.
Tiden gick; Algot växte och gav dem glädje varje dag. En morgon vaknade Ingrid krasslig. Erik blev genast orolig och följde med henne till läkaren. Där fick de otroliga beskedet: Hon väntade barn! Ren lycka det gick inte finna ord.
Alla längtade och förberedde sig. Och sedan, en frostig marsmorgon, föddes en frisk flicka. Hon fick namnet Ylva, och nu var familjen hel.
Ingrid visste en sak: Ylvas födelse var ett mirakel som kom just för att hon en gång öppnade sitt hjärta för pojken vid grinden. Goda handlingar belönas alltid. Lycka går inte att förutspå den kommer till dem som släpper in kärlek förbehållslöst.
