I åtta år har jag levt i ett äktenskap med min man. Jag trodde verkligen att han var en helt vanlig person, men under skilsmässan kom allt ruttet inom honom fram. Nu känner jag mig verkligen äcklad över att jag varit med honom så länge, men det är skönt att jag äntligen är fri.
Vi träffades i ett år innan vi gifte oss, så tillsammans blev det nio år. Under den tiden hände det såklart mycket, både bra och dåligt. Vi bråkade och blev sams, upplevde stunder av glädje och stunder av sorg. Jag tänkte att vår familj var helt normal; alla hade väl så, tänkte jag. Mina föräldrar har också haft sina upp- och nedgångar, men ändå varit gifta i femtio år. De klarade det.
Vi har också ett barn en son, han är sex år nu. När vi skilde oss var han bara fem. Min man tog aldrig riktigt hand om honom. Han sa att pojken var för liten, att när han blev äldre skulle de tillbringa mer tid tillsammans.
Han hjälpte knappt till hemma heller. Han kunde möjligtvis diska ibland och slänga sopor. Hans mamma hade lärt honom att hushållsarbete var kvinnans uppgift; män skulle inte behöva göra sånt.
Min svärmor var en historia i sig. Tack och lov bor hon i Göteborg och kommer bara och hälsar på tre gånger om året. Jag har fått nog av hennes besök. Hemma kunde vi hitta nån slags balans, men så fort hans mamma dök upp med sina gamla idéer om familjelivet var det bråk direkt.
Det jag hatade mest var hennes snack om att mannen skulle vara familjeförsörjare. I verkligheten var det ofta jag som stod för försörjningen; min lön var mycket högre än hans. Så diskussionerna om vem som höll ihop familjen och vem som skulle dra in pengarna var aldrig tydliga.
Och det sista året gjorde min man knappt någonting. Under pandemin klarade sig hans arbetsplats ett tag, men till slut gick företaget i konkurs och alla fick gå. Han började då söka nya jobb.
Men antingen var lönen för låg, eller så låg jobbet för långt bort, eller så hade han inte rätt erfarenhet alltid fanns det ursäkter, eller så tyckte han arbetsgivaren verkade tveksam. Han bläddrade bland platsannonserna medan jag kämpade på med dubbla pass först på jobbet och sen hem, hämta på förskolan och hem igen för dagens andra pass. Han hade “inte tid” att hjälpa till hemma, han skulle ju leta jobb och skicka ansökningar.
Ändå hittade han inget han ville eller kunde jobba med. Inte heller hjälpte han till hemma. Jag blev less, började bråka, blev arg, slängde i dörrar och sov hos vänner. En sista chans fick han, men han tog den aldrig.
Till slut tröttnade jag, packade hans saker, kastade ut honom ur min lägenhet en bostadsrätt jag fick av mina föräldrar innan vi gifte oss och ansökte om skilsmässa. Han försökte försona sig några gånger, men jag var så utmattad att jag inte längre trodde på hans ord eller löften.
Vi skilde oss, men än idag låter mitt ex och hans mor skitsnack rinna över mig. Vad de säger till sina släktingar bryr jag mig inte om, de människorna betyder inget. Men han ringde mina föräldrar, spred lögner och elände och de är äldre, de behöver verkligen inte sådant bekymmer.
Dessutom, en dag när jag var borta lyckades han ta sig in med sin nyckel och tog med sig datorn, vinterjackan, mikrovågsugnen och mitt arveguld. Jag hade såklart inga kvitton kvar, så det var ingen idé att kontakta polisen. Jag borde ha bytt lås direkt, men hade ingen aning att han skulle göra så.
Men den största överraskningen kom i tingsrätten när vi skulle bestämma om underhåll. Då påstod han plötsligt att han ville ha ett faderskapstest, för han tvivlade på att han var pappan. Jag svarade bara att visst, han är inte far till barnet både han och hans mamma såg helt chockade ut. Det kanske var en lögn, men deras miner var obetalbara.
Efter processen ströks han ur vår sons födelseattest, och jag var äntligen fri. Jag har läst om kvinnor som hålls fångna av sådana pappor, som kontrollerar och hotar dem hela tiden. Men här landade allt i mina händer, till slut gav mitt ex mig en oväntad gåva.
Men hans mor och han vet nog innerst inne att pojken är hans, han är nämligen kopia av honom. Men jag vill inte att de ska träffa honom nu har jag full rätt att bestämma det, enligt pappren är de ingen. De har sig själva att skylla. Jag vill inte ha något underhåll, ingen hjälp från dem. Jag är bara glad att vara fri.
