I åtta år lever jag i ett äktenskap med min man, och jag trodde att han var en helt vanlig person, men under skilsmässan kommer allt ruttet fram. Nu känner jag bara avsmak över att jag var med honom så länge, men det är ändå bra att jag har blivit fri.
Vi träffades i ett år innan vi gifte oss. Så vi har varit tillsammans i nio år. Under den tiden har det förstås hänt en del i familjen. Vi har bråkat och försonats, det har funnits både ljusa och tunga perioder. Men jag trodde att vårt liv var normalt och att alla andra hade det likadant. Mina föräldrar har också gått igenom sitt, men de har varit gifta i femtio år och allt är bra.
Vi har också ett barn en son som nu är sex år. Han var fem när vi skilde oss. Min man tog aldrig ansvar för vår son, han sa bara att pojken var för liten, och att han skulle engagera sig mer när han blivit större.
Inte heller gjorde han något särskilt hemma. I bästa fall diskade han eller tog ut soporna. Det var hans mamma som uppfostrat honom så att hushållsarbete var för kvinnor och att män inte skulle göra sådant.
Min svärmor är en historia för sig. Tack och lov bor hon i en annan stad och kommer bara tre gånger om året. Det räcker mer än väl. Hemma gick allt i min mans tempo och enligt hans vilja, och sen kom hans mamma med idéer från farfars tid och så blev det bråk i familjen gång på gång.
Det som irriterade mig mest var hennes snack om att vara försörjare och den som håller ihop familjen. I vårt fall har det nästan alltid varit jag som stod för försörjningen, min lön har varit mycket högre än makens. Det har aldrig varit tydligt vem som egentligen skulle skydda familjen, och vem som skulle jaga mammuten.
Sista året gjorde min man inte ett dugg. Under pandemin verkade hans företag klara sig, och vi drog en lättnadens suck, men det visade sig fel företaget gick omkull och alla anställda fick gå. Han började leta nytt jobb.
Men inget dög lönen var för låg, resvägarna för långa, bristen på erfarenhet eller oseriösa arbetsgivare. Så han bläddrade genom platsannonser och jag bar hela familjen på mina axlar, dubbla skift. Först på jobbet, sen att hämta på förskolan och hem för att ta nästa arbetspass. Hemmet hjälpte han inte till med, för han hade ju fullt upp med jobbjakten och intervjuer.
Men av någon anledning hittade han inget jobb han ville ha eller kunde ta. Jag fick ingen hjälp hemma. Vi började bråka allt oftare, jag kunde inte hålla masken längre, jag skällde och smällde i dörren och sov till och med över hos vänner ibland. Han fick en sista chans, men tog den inte.
Till slut fick jag nog. Jag packade hans saker, slängde ut honom från min egen lägenhet som mina föräldrar gett mig innan vi gifte oss och begärde skilsmässa. Han försökte försona sig, men jag var så utmattad att jag inte trodde ett ord på hans löften eller ursäkter längre.
Vi blev skilda, men än idag kan mitt ex och hans mamma inte hålla sig lugna utan vräker ur sig elakheter om mig, tillsammans. Att de förnedrat mig inför hela hans släkt struntar jag faktiskt i, de människorna har jag ingen relation till längre. Men han ringde mina egna föräldrar och berättade osanningar och fula saker och de har redan tillräckligt att tänka på i deras ålder, så de behöver inte det här.
Dessutom, medan jag inte var hemma, tog han sig in i min lägenhet med sin nyckel och plockade med sig min laptop, jacka, mikrovågsugn och guld. Självklart har jag ingen kvitto på något, så det var ingen mening att gå till polisen jag kan ändå inte bevisa något. Men allt detta säger väl allt om honom. Jag ångrar att jag inte bytte lås direkt, även om jag aldrig trodde att han skulle bära sig så åt.
Men det som förvånade mig mest var att när vi var i Tingsrätten om underhåll så sa min man att han ville göra ett faderskapstest eftersom han inte trodde att han var pappa till vårt barn. Jag sa bara ja, att han inte var pappa, vilket förvånade både honom och hans mamma mycket. Kanske var det en lögn, men deras ansikten var guld värda.
Efter domen blev han borttagen ur födelsebeviset som pappa till min son, och jag blev helt fri. Jag har läst om kvinnor där deras ex ständigt hotar och kontrollerar dem, vägrar låta dem resa någonstans, trakasserar dem och bara gör livet till ett helvete. Men här blev det tvärtom. Mitt ex gav till slut mig och mitt barn ett riktigt lyft friheten.
Men både exet och hans mamma vet mycket väl att sonen är hans, för de är som två kopior. Men jag vill inte att de ska ha med honom att göra, och nu har jag laglig rätt att bestämma allt på papperet är de ingen. Det har de åstadkommit själva. Jag behöver ingen hjälp från dem, ingen underhållsbidrag, ingenting.
