Du, ibland undrar jag själv hur jag kunde stå ut i åtta år med mitt ex-man. Vi levde tillsammans som gifta i åtta år, och det kändes helt normalt då, men när vi sedan skulle skilja oss… alltså, då kom verkligen hela hans dåliga sida fram. Det var som att han höll masken hela tiden, och jag känner mig ärligt talat äcklad nu i efterhand över hur länge jag kämpade på med honom. Men det är tur att jag kom ur det till slut.
Vi hade varit ihop ett år innan vi gifte oss, så allt som allt var det nio år vi delade livet. Mycket har ju hänt under åren gräl, försoningar, bra dagar och dåliga. Men jag trodde på riktigt att relationen var rätt normal ändå, sådär som de flesta har det. Mina föräldrar har också haft sina duster, men de har varit ihop i över femtio år nu. Allt liksom jämnar ut sig, trodde jag.
Vi har en liten pojke också, Karl, han är sex nu. När vi skilde oss var han fem. Min ex-man brydde sig aldrig särskilt mycket om honom, skylde på att barnet ändå är för litet och att han skulle engagera sig mer när han blev äldre. Det hände aldrig.
Han hjälpte knappt till hemma heller. Kanske diskade han ibland, eller gick ut med soporna om jag riktigt tjatade. Hans mamma hade tydligen lärt honom att sådant är kvinnogöra. En riktig svensk machomamma, om du förstår vad jag menar!
Och svärmor, herregud… Tur att hon bor i Malmö och bara kommer upp till oss i Uppsala typ tre gånger om året. Det räcker mer än väl. Varje gång blev det bara kaos, alla tog hans parti och jag fick alltid skulden. Hon skulle pracka på oss gamla familjetraditioner från sin egen pappa, och så var det igång igen med gnäll och tjat.
Du, det värsta var ändå allt prat från svärmor om huvudförsörjare och hemmets väktare. Grejen är att det är jag som dragit in mest pengar, alltid. Jag jobbar som sjuksköterska och tjänar mycket mer än vad han gjorde, så det där med vem som drar lasset hemma blev ju bara löjligt.
Sen, senaste året innan vi skilde oss… Fy vad det var kämpigt. Hans jobb försvann under pandemin, firman gick i konkurs, och han fixade INGENTING nytt. Det var alltid något: för dålig lön, för långt att pendla, han hade för lite erfarenhet, arbetsgivaren verkade skum. Jag for runt på två skift, hämtade Karl på förskolan och sprang hem till kvällens andra pass, medan han hemma letade jobb och skickade CV:n. Men barn och hemmet? Det fick jag fixa.
Till slut orkade jag inte längre. Jag blev arg, vi bråkade mer och mer, han smällde i dörrar och stack till kompisar och skulle sova på saken. Jag gav honom sista chansen, men han tog den aldrig.
Så en dag packade jag hans grejer, gav honom hans jacka och satte honom på tåget ut från min lägenhet den jag fått av mamma och pappa långt innan vi gifte oss. Sen skickade jag in skilsmäsoansökan. Han försökte få mig att ta honom tillbaka några gånger, men jag var färdig, kunde liksom inte ta in mer prat och tomma löften.
Nu är vi skilda, men än idag kan han och hans mamma inte låta mig vara ifred. De snackar skit om mig till allt och alla, även till mina föräldrar. Jag bryr mig inte, men tycker så synd om mina föräldrar som måste lyssna på deras skvaller. De behöver verkligen inte det, de är snart pensionärer och orkar inte med dramat.
Och du, medan jag var på jobbet så tog han sig in i lägenheten (hade ännu inte bytt lås), och tog med sig min laptop, vinterjackan, mikron och en guldkedja. Inga kvitton kvar, så det var ingen idé att polisanmäla. Jag får skylla mig själv, borde bytt lås direkt.
Den sjukaste grejen var ändå när vi satt i tingsrätten om underhåll för Karl. Tror du inte han körde på att han ville ha faderskapstest, för han påstod att det inte var hans barn! Jag blev så trött att jag bara sa: Okej då, han är väl inte din då!. Du, både han och hans mamma blev så paffa, jag trodde de skulle smälla av. Det kändes faktiskt rätt skönt.
Efter domen ströks hans namn från Karls personbevis och jag fick ensam vårdnad. Jag har läst så många historier om pappor som jäklas med mammor efter skilsmässan, men i mitt fall… ja, det blev nästan som en present. Han är borta från våra liv och har inga rättigheter över Karl längre.
Alla vet ju att Karl är en kopia av honom, det syns lång väg. Men nu är det faktiskt mitt val om de får träffa honom eller ej och enligt papprena finns de inte längre för oss. De har bara sig själva att skylla, och jag har ingen lust att ta emot deras hjälp eller en enda krona i underhåll. Jag klarar mig så bra själv.
