Efter att jag hade fyllt sjuttio var det som om ingen längre behövde mig. Inte ens mina egna barn hörde av sig på min födelsedag.
Jag, Ingrid Johansson, satt ensam på en bänk i sjukhusparken i Göteborg, medan tårarna föll utan stopp. Idag fyllde jag sjuttio år men inga samtal, inga blombuketter eller grattiskort från mina barn. Det var bara min rumskamrat här på avdelningen som grattade hon gav mig till och med en liten hemstickad halsduk. Sjuksköterskan Anna la ett svenskt, rött äpple i min hand och önskade mig ett grattis på födelsedagen. Sjukhuset här är helt okej, men personalen får mig att känna mig som en i mängden.
Alla vet nog att det är så här det brukar bli: barn som lämnar oss gamla föräldrar här för att vi blivit för besvärliga att ha kvar hemma. Min son Jacob hade kört hit mig för drygt två år sen och sa att jag behövde vila och återhämta mig. Men egentligen visste jag att jag bara störde min svärdotter Malin hemma.
Jag ägde lägenheten i Majorna, men Jacob övertalade mig att skriva över den på honom. Du ska ju ändå bo kvar, mamma, sa han. Men snart hade hela familjen flyttat in till mig och konflikterna med Malin började snabbt spira.
Malin klagade alltid på det mesta: att min ärtsoppa smakade trist, att det var vått på badrumsgolvet, eller att jag lagt post på fel plats. Första gångerna ställde Jacob upp för mig men efterhand började han bli irriterad och skällde istället på mig. Snart såg jag hur Jacob och Malin gick runt och viskade för sig själva.
Så en dag började Jacob prata om att jag borde vila upp mig lite. Jag såg honom i ögonen och frågade:
Jacob, har du bestämt dig för att sätta mig på äldreboende?
Han rodnade, tittade bort och svarade trevande:
Mamma, det är väl bara ett litet vilohem, ett sanatorium nästan. Du får lite semester, och sen kommer du hem igen.
Han skjutsade hit mig, skrev på några papper och lovade att snart komma tillbaka. Nu har två år gått utan ett enda besök.
Jag försökte ringa Jacob, men en främmande man svarade. Han berättade att min son sålt lägenheten. Jag har ingen aning om var jag ska leta efter min son nu. De första nätterna här grät jag mig till sömns. Redan när de lämnade mig visste jag att jag inte skulle få återvända hem. Och mitt hjärta gjorde särskilt ont när jag tänkte på sveket mot min dotter, Lovisa.
Jag växte upp på landet utanför Uddevalla. Vi hade en stor gård och levde bra, men en dag kom grannen förbi och pratade om livet i Göteborg bättre jobb, lägenhet och moderna bekvämligheter. Min man Lennart bestämde sig för att sälja allt och flytta till stan. Grannen hade rätt på ett sätt vi fick snabbt en lägenhet, och med tiden både möbler och en gammal Volvo, som Lennart krockade med bara månader senare.
Han dog dagen efter olyckan och plötsligt stod jag ensam med Jacob och Lovisa. För att få ihop till hyran städade jag trapphus på kvällarna. Jag trodde barnen när de blev vuxna skulle hjälpa mig, men så blev det inte.
Jacob hamnade snart i trubbel och jag lånade mest av mina sparade kronor till böter, så han slapp hamna i fängelse. Lovisa gifte sig, fick en son och slutade jobba när pojken blev sjuk. Läkare kunde inte hitta vad det var, det krävdes utredningar på specialkliniker med långa väntetider. Under den tiden lämnade Lovisas man henne.
Lovisa träffade så småningom en änkling med dotter, som också var sjuk. De flyttade ihop och efter några år behövde hennes sambo pengar till en operation pengar jag hade sparat till Jacob, för att han skulle kunna köpa en egen liten bostad.
När Lovisa bad om hjälp sa jag nej; jag ville inte ge bort allt till någon utanför familjen. Hon blev så arg att hon bröt kontakten och sa: Du är inte längre min mamma. Sedan dess hördes vi inte på elva år.
Jag gick långsamt mot mitt rum den kvällen. Då hörde jag plötsligt:
Mamma!
Hjärtat höll på att stanna. Jag vände mig om där stod Lovisa. Jag blev så överrumplad att jag nästan föll ihop, men hon tog emot mig.
Jag har letat efter dig så länge, sa hon och kramade mig hårt. Jacob ville inte säga var du fanns, men han gav med sig först när jag sa att jag annars skulle gå vidare till myndigheterna om lägenhetsförsäljningen.
Förlåt, mamma, för att jag lät det gå så lång tid innan jag kom. Först var jag så arg, sedan fegade jag ur och sköt på det och jag har skämts varje dag. För några veckor sedan drömde jag att du gick vilse i skogen och grät. Då bestämde jag mig. Min man sa: Ta hem din mamma. Vi har ett stort hus vid havet nu. Kom och bo med oss, mamma.
Jag kastade mig om halsen på min dotter och grät men den här gången var det bara glädjetårar som rann.
Att sitta ensam här, övergiven men ändå minnas sitt eget liv, har lärt mig något. Man får inte sluta hoppas. Förlåtelse och kärlek kan komma tillbaka, även när man helt har gett upp hoppet. Och det är värt allt.
