Efter semestern kom Erik aldrig hem
Har din gubbe hört av sig än, Astrid?
Nej, Anneli, varken efter nio dagar eller på fyrtionde, inget brev, inget samtal, skojade Astrid till det medan hon rättade till det blå städförklädet över sina breda höfter.
Har han slagit runt, eller nåt annat? Anneli skakade beklagande på huvudet. Du får väl vänta och se. Polisen har inget hört heller?
Alla tiger, Annelie, som abborrar i Mälaren.
Ja du livet alltså.
Astrid tyckte samtalet var jobbigt. Hon tog sopborsten i andra handen och började sopa upp höstlöven från gången vid radhuset. Det var en segdragen höst 1988. Gången blev snabbt täckt av nya blad och Astrid vände på klacken och gick tillbaka, borstade in löven i en hög.
Det hade gått tre år sedan Astrid Gullberg gått i pension och njutit av ledigheten. Men förra månaden räckte inte pengarna till, så hon tog jobb på bostadsrättsföreningen som fastighetsskötare, något annat hann hon inte ordna.
De hade levt precis som de flesta svenska familjer. Varken bra eller dåligt, allt var som för alla andra. De jobbade, uppfostrade sin son. Maken drack inte mycket, bara på högtider, arbetskamraterna respekterade honom mannen jobbade ordentligt. Han tittade aldrig åt andra kvinnor, och hon själv hade varit sjuksköterska hela livet, fått diplom för sin insats.
Mannen skulle åka till Skåne på ett semesterpaket men kom aldrig tillbaka. Först märkte Astrid inget. Om han inte ringde betydde det att allt var bra, tänkte hon. Men när han inte kom på utsatt dag började hon kontakta myndigheter: ringde lokala sjukhuset, polisen till och med bårhuset.
Hon skickade först ett brev till sonen på regementet, där hon skrev att pappan var försvunnen, sedan lyckades hon ringa honom. Tillsammans fick de reda på att han lämnat hotellet men inte klivit på tåget hem. Spårlöst borta. Och så började samma cirkel igen: ringa sjukhus, ringa bårhus.
På makens jobb ryckte de på axlarna: vårt ansvar var att ge honom semester, vilket vi gjorde, men familjeproblem lägger vi oss inte i. Om han inte dyker upp på jobbet i tid får han sparken.
Modern ville åka ner till kusten själv, men sonen stoppade henne:
Vad ska du där och göra? Jag får snart ledigt, och i uniform får jag det nog lättare. Jag kan åka.
Astrid blev lite lugnare, höll sig sysselsatt för att mota undan mörka tankar. Hon gick till polisen ofta men med jämnmod, det fanns inga nyheter. Jobbet hjälpte också det var lättare att orka bland folk än att gråta varje kväll hemma. Hon förbannade sitt öde och den obarmhärtiga osäkerheten.
Erik stod plötsligt där igen en dag, lika oväntat som han försvann. Han hade på sig samma mörkblå kavaj som då han reste, ingen väska, inget bagage. Han stod där med uppfälld krage och händerna djupt i byxfickorna och såg på när Astrid sopade gården.
Hon märkte honom inte först, visste inte hur länge han stått där, innan sonen ropade hennes namn.
Erik, Oskar… Astrid släppte sopborsten och sprang fram.
Hon slog ut armarna som en ormvråk på väg hem, och kastade sig mot makens bröst.
Erik väntade, men kramade henne till slut.
Vi går in, ni kan kramas där inne, sa sonen buttert. Astrid hörde missnöjet i rösten och stegen.
Oskar, kom hit, jag har inte sett dig sen i våras, Astrid skyndade efter och kramade även honom.
Hej, hej. Det är kallt, låt oss gå in.
Varför ringde du inte, så jag kunde förbereda något? Jag har varken städat eller lagat mat.
Mamma, jag kom inte för bullar, jag lovade ju komma. Här är jag.
Astrid såg på maken, sedan på sonen. Hon hade uthärdat så mycket de här månaderna att allt kändes som en dimma. Han levde, det var det viktigaste. Nu ville hon inte fråga om något, bara ge dem mat och låta dem vila. Erik satt tyst.
Sätt dig, mamma.
Men Astrid var igång i köket, skramlade med tallrikar.
Mamma, jag hittade pappa hos en annan kvinna.
Astrid vände sig mot sonen och såg på maken. Han satt hopkrupen vid bordet, ögonen i knäet, händerna knäppta. Han såg ut som en tonåring som gjort fel, mager och butter, ville inte erkänna sin skuld.
Hos vilken annan kvinna, vad händer, Erik?
Astrid hade i tankarna bara sett framför sig att maken råkat illa ut blivit rånad, inga pengar till tågbiljetten, slagen, kringdrivande och hungrig.
Han åkte inte hem utan stannade hos Lena Sundberg i hennes stuga vid havet. Han ville inte åka hem.
Astrid blinkade mot maken.
Ville inte?
Nej. Jag insåg att jag inte fick ut det jag behövde av livet. Fabrik jobb jobb fabrik. Kolonistugan på helgerna. Men frihet då?
Frihet! Astrid blev alldeles röd i ansiktet.
Oskar, varför släpade du hem den där friheten hit? Ville du bara förnedra mig? Hade du sagt att han låg på bårhuset hade det varit ärligare. Jag har väntat här och gråtit, medan han bott hos en kvinna vid havet…
Vet du, Astrid… Jag ville kanske börja om.
Nej, Erik, du ville inte börja om, du har solsting efter en vecka i Skåne. Du övergav allt och gömde dig hos någon annan. En riktig man skulle ha kommit hem, skiljt sig och sedan rest iväg för att börja om. Det hade varit ärligt, mot andra och sig själv. Jag vill inte se dig, gå härifrån…
Erik reste sig, gick ut i hallen och svängde in i sovrummet.
Nej! Gå ut direkt… Det är som att du aldrig kom tillbaka! Jag vill inte, jag orkar inte! Astrid var nära att bryta ihop.
Pappa, gå nu, Oskar stod redan i hallen.
Nästa gång Astrid såg Erik var två veckor senare.
Hon sopade vant gångvägen, skrapade bort regnvatten. Erik stod i början av kvarteret, i en gammal rock och lustig mössa.
Astrid, ropade han, lite högre andra gången.
Hon såg på honom med en tom blick. Det kändes som han brutit hennes armar och ben ja, kanske skulle hon förlåta, men hon kunde inte längre närma sig honom. Erik kom närmare.
Jag är kvar nu, har fått tillbaka jobb på fabriken, fast bara som vanlig arbetare än. Får jag stanna?
Hon vilade händerna på sopborsten, tittade upp mot honom:
Du får stanna men vi måste genast lämna in ansökan om skilsmässa.
Inte förlåten? Jag förstår.
Och om du förstår, varför har du då kommit tillbaka hit?
När jag for, sa Lena att om jag åkte skulle hon inte ta mig tillbaka, så jag åkte, Astrid, och kom tillbaka.
Haha, du behövdes varken där eller här. Sådana män vill ingen ha. Och du kom bara hem för att sonen tvingade dig. Hade det inte varit för honom hade du aldrig rest. Gå, lev det liv du ville, låt mig vara. Du trampar bara omkring här Astrid sopade flera gånger kraftigt på hans skor.
Hon vände sig om och sopade vidare gångvägen med ilska. När hon efter några minuter tittade tillbaka var Erik borta. Hon drog en lättnadens suck, som om en börda släppt. Rädslan fanns ändå kvar den där ovissheten, om man förlåter den som svikit.
Sådan är livet, tänkte Astrid, vi måste finna styrka att gå vidare, även när de vi älskat sviker oss. Man kan bara bygga vidare på sanningen, och först när man kan vara ärlig mot sig själv öppnas möjligheten till att känna riktig ro.
