Efter de här orden måste jag ändå sitta här, låtsas att allt är okej och le? Nej, fira utan mig! med de orden slår Karin igen dörren.
Den här morgonen vaknar hon betydligt tidigare än vanligt. Med ögonen stängda minns hon: idag fyller hon fyrtio. En gång verkade den siffran ljus och ouppnåelig. Nu möter hon den varje dag i spegeln, med rynkor runt ögonen och en trött blick.
Samtidigt andas Mats lugnt. Han har inte rört sig ett dugg när Karin försiktigt kliver upp från täcket. Han sover djupt men vet om henne år för år blir hans intresse för henne mindre. Hon tittar på klockan: 05.30. Innan gästerna kommer finns det mycket kvar att göra.
Efter att ha stängt sovrumsdörren tyst går Karin in i köket. Dagens lägenhet ska bli mötesplats för två världar hennes släkt och Mats vänkrets. Åren har gått utan att någon verklig gemenskap har vuxit fram. Hennes väninnor har försvunnit i vardagen, medan Mats gamla kompisar är samma gamla ansikten och samtalsämnen.
Hon brygger kaffe och öppnar kylskåpet. Dagen innan hade hon lagat kött i marinad, skurit grönsaker och förberett salladsingredienser. Nu måste allt bli festligt. Vanligtvis beställer de mat eller går på restaurang, men den här gången är det en jubileumsfest. Hon vill ha en hemmakväll med värme och egen stil.
Mamma, har du tvåhundra kronor? hörs från kökets dörr.
Kalle, sexton år, står hopkrupen i jeans och t-shirt.
Vart är du på väg så tidigt? frågar Karin och drar fram en slant ur plånboken.
Vi skulle cykla med grabbarna. Går tidigt så vi inte blir varma. Jag kommer tillbaka på kvällen, precis i tid för festen.
Kalle, vet du vilken dag det är idag?
Han tänker efter en stund, ler sedan ursäktande:
Självklart, din födelsedag. Jag ville bara låta dig sova längre och sedan gratulera.
Vill du inte stanna och hjälpa till? Jag klarar inte av allt själv
Kalle suckar:
Mamma, vi har ju avtalat. Jag hinner i tid. Hjälper Polina inte?
Hon är på sommarstugan med en vän och är tillbaka före sex.
Du klarar allt ändå, rycker han på axlarna.
Karin suckar. Tidigare var hon stolt över att hålla ihop allt själv. Nu känns det bara tröttsamt.
Gå nu, men kom hem i tid.
Kalle puffar henne på kinden och försvinner. Några sekunder senare smäller ytterdörren igen.
Klockan är nio när Karin är helt inne i förberedelserna. Ugnen värmer upp köttet, grönsakerna väntar på att skivas, och degen till ostkakan ligger vilande under en kökshandduk. Doften av nybryggt kaffe och kryddor fyller rummet.
God morgon, ropar Mats när han dyker upp i köket i slitna träningsbyxor. Vad gör du så tidigt?
Hur tror du? svarar hon lugnt. Gästerna kommer klockan sex. Det är en hel berg-och-dalbana.
Du kunde ha sovit lite längre. Det är ju ändå din dag, säger han och häller upp kaffe i sin mugg. Grattis på födelsedagen, förresten.
Han lutar sig fram, rör vid hennes kind med en doft av mynta och känd cologne.
Tack, säger Karin. Hon önskar sig åtminstone en gest, en gåva eller en fråga: Vad kan jag hjälpa till med?
Mats sitter redan vid bordet och scrollar i telefonen.
Arbetar du inte idag? frågar hon medan hon knäcker ägg.
Nej, ledig dag. Man måste ju göra något hemma ibland
Perfekt. Så kan du hjälpa mig med bordet?
Självklart. Så snart jag är färdig med nyheterna, muttrar han utan att lyfta blicken.
Tre timmar passerar. Mats har flyttat sig in i vardagsrummet och följer en fotbollsmatch med högljudda kommentarer. Karin fortsätter tyst att skiva, röra, vispa och grädda. Hon tänker: Fyrtio år. Så här firar jag den dagen
Klockan slår tre när dörrklockan ringer. Karin torkar händerna på en handduk och öppnar. På dörrmattan står hennes yngre syster Lena med en bukett röda nejlikor.
Grattis på födelsedagen, kära! säger Lena och omfamnar sin syster med en hand. Jag kom lite tidigare för att hjälpa till. Är ni fortfarande mitt i förberedelserna?
Jag har stått på hela morgonen, svarar Karin och bjuder in sin syster. Gästerna kommer klockan sex, men jag är glad att du är här.
Var är festklänningen? pekar Lena på Karins enkla Tshirt och slitna jeans.
Klänning? suckar Karin och rycker på axeln. Sallader är inte färdiga, kakan är utan dekoration, dukningen är inte klar
Jag förstår, säger Lena allvarligt och kastar en blick mot köket. Vad gör Mats?
Han är upptagen.
Från vardagsrummet hörs en röst: Vad håller du på med, din slappa? Fortsätt!
Allt är klart, muttrar Lena. Jag ska befria honom.
Hon går in i vardagsrummet. Karin hör hur systern energiskt peppar Mats, men lyssnar inte. Snart kommer Mats tillbaka till köket med ett bekymrat uttryck.
Så? Vad behövs? muttrar han.
Kan du duka bordet i vardagsrummet, svarar Karin. Lena, hjälp honom med diskarna, tack.
De följande timmarna passerar utan större bråk. Mats, om än motvilligt, följer Lenas anvisningar, försvinner ibland in i TV:n men gör ändå nytta. Vid fem på eftermiddagen är de viktigaste uppgifterna klara. Karin inser hur trött hon är: axlarna värker, benen värker, men kvällen väntar fortfarande.
Byt om dig, säger Lena och skjuter vänligt på Karin från köket. Jag klarar det här själv.
Karin går tyst till sovrummet. I garderoben väntar en mörkblå klänning, köpt speciellt för kvällen. Den är elegant med en fin urringning. Men hon har inte kraft eller lust att fixa smink eller frisyr. Hon tar sin vanliga svarta arbetsklänning, fräschar upp ansiktet, färgar läpparna och återvänder till gästerna precis i tid: dörrklockan ringer.
Klockan sex fylls lägenheten av människor. Föräldrar, bekanta vänner som de känt i åratal, Mats kollegor. Barnen också dyker upp: Elin bär med sig en trendig tårta från ett känt konditori, och Kalle har en kortlek som han tydligen köpt på vägen hem.
Karin möter gästerna med ett spänt leende. Huvudet dunkar, men hon hinner inte ens gå på toaletten för en tablett alla har frågor, alla vill ha något. Plötsligt blir Mats livligare: han skämtar, skrattar, fyller på drinkar och, med medveten teatralitet, omfamnar Karin varje gång någon höjer ett glas för hennes ära.
Alla sätter sig till bordet. Karin serverar huvudrätten kött i ugnen, hennes signaturrätt.
Karin, kanske du ska skära ner på salladerna, mumlar Mats när han ser henne lägga på en portion potatissallad med majonnäs. Du har ju redan nog av det.
Han avslutar inte men en blick på hennes midja talar tydligare än ord. Karins kinder blir röda. Lena, som sitter bredvid, ger honom en kort blick.
Köttet är lite torrt, kommenterar Mats högt när han skär upp en bit. Jag tror jag har överkokat det.
Jag tycker det är perfekt, rycker hennes mamma in.
Jag menar inget illa, säger Mats och rycker på axlarna. Förra gången var det kanske lite saftigare.
Karin svarar inte. Hon tuggar tyst och stirrar på sin tallrik. Den mysiga kvällen förvandlas till ännu ett förnedrande ögonblick inför alla.
Skålarna kommer en efter en. Någon önskar karriärlyft, någon skönhet och ungdom, föräldrar ber om hälsa och tålamod. Till slut reser sig Mats.
Han lyfter glaset och talar till alla:
Jag vill gratulera min fru på fyrtio år. Den åldern är på riktigt. Men Karin håller sig stark. För sin ålder är hon ändå väldigt fin
Ett förläget skratt sprider sig.
men hon kunde nog ta hand om sig lite mer, lägger han till med ett överlägset leende. Men vi älskar dig ändå. Skål för dig, älskling!
Tystnad faller. Glasen lyfts motvilligt med spända leenden. De flesta undviker ögonkontakt med Karin. Hon sitter stilla, stirrar på dukningen. Allt som länge har tryckts ner stiger upp från djupet.
Hon reser sig långsamt.
Tack för gratulationerna, säger hon mjukt och går ut ur rummet.
Bakom sovrummets dörr hörs en rassel av prat som så småningom blir vardagligt sorl. Ingen följer efter henne. Inte ens Mats.
Karin går fram till spegeln. I reflektionen ser hon en trött kvinna med dränerad blick, rufsigt hår och ett vanligt vardagsansikte. När slutade hon vara sig själv? Hur fick hon tillåta det?
Som i en annan värld öppnar hon garderoben och tar fram den mörkblå klänningen som hon sparat för kvällen. Försiktigt tar hon den på, justerar urringen, torkar dammet från de örhängen som Mats gav henne när hans ord ännu var fyllda av kärlek och inte med kritik.
Från hyllan tar hon de höga klackarna samma som hon bar på bröllopet. De sitter fortfarande perfekt.
Hon tar upp telefonen och slår ett bekant nummer.
Hej, Viktor. Det är jag. Jag fyller år idag Jag vet att det är plötsligt, men Kan vi ses? Jag vill inte vara ensam ikväll. Träffas vi på Palermo om en halvtimme? Perfekt, jag bokar ett bord.
Samtalet avslutas, hon kastar en sista blick i spegeln. Där står en annan Karin den som minns vem hon är. Rakt rygg, klar blick, ett lätt leende självsäkerheten återvänder.
När hon går in i vardagsrummet tystnar alla på ett ögonblick. Blickarna vänder sig mot henne. Mats ställer sig förvånat upp.
Oj, vilken förändring! ropar han. Det här är verkligen festligt. Varför bytte du inte redan? Kom hit!
Karin ler äntligen på riktigt för första gången under dagen uppriktigt.
Nej, Mats, jag tänker inte stanna.
Vad?! förstår han inte. Varför?
Efter allt som sagts, hur kan jag sitta här och låtsas att jag är nöjd? Nej. Jag har bestämt mig för att fira på mitt sätt. Om fem minuter kommer en taxi. Jag åker till en restaurang med en vän.
Vad tror du på, vad menar du med förnedring? Det var bara ett skämt! viftar Mats med händerna och ser på gästerna som om han söker deras stöd.
I varje skämt börjar Karin, men avbryter sig. Det spelar ingen roll längre. Jag går. Tack till er alla och ha en trevlig kväll.
Hon vänder sig om och går mot dörren. I hallen ropar hennes syster:
Karin, kanske du inte ska? viskar Lena. Du vet att han inte menade att såra
Lena, svarar Karin lugnt och ser henne i ögonen, jag har hört de orden i sexton år. Kanske menade han det, men jag vill inte längre stå ut med det. Inte på min dag.
Hon omfamnar systern och går mot ytterdörren.
I trapphuset är det tyst och kyligt. När hon går nerför trappan känns det som att hon lämnar ett tungt bagage bakom sig varje steg blir lättare att andas. Försvaret har brutits, inget håller henne kvar.
Vad som väntar henne framöver vet hon inte. Kanske inser Mats någonting, kanske inte. Men nu, i sina fyrtio, känner Karin sig levande för första gången på länge.
Ute omfamnas hon av den ljumma kvällsluften. Vid trottoaren väntar en taxi. Hon hoppar in, ger adressen, och telefonen i väskan vibrerar. Mats. Karin ser inte på den, utan stänger av ljudet.
Den här kvällen tillhör bara henne. Och bara hon bestämmer hur den ska gå till väga.
