När jag är borta måste du flytta ut, jag kommer lämna lägenheten till min son
Förlåt, Siv, men när jag har gått bort måste du lämna lägenheten, sa Rune till sin hustru. Jag har redan ordnat allt, den går till min son. Jag hoppas du inte är arg på mig för det? Du har ju egna barn, de kommer ta hand om dig.
Sivs liv har varit som en vandrares stig i dimman. Hon växte upp på barnhem i Småland, lärde sig aldrig känna sina föräldrar. Hon gifte sig tidigt av djup förälskelse, men lyckan visade sig bräcklig. För trettiofem år sedan blev hon, då fortfarande ung och mor till två små barn, änka hennes make Henrik omkom oväntat. Fem år slet Siv ensam, försörjde barnen, såg till att Annika och Viktor inte behövde sakna något. Sedan korsade Rune hennes väg. Som tur var hade Siv egen bostad en tvårummare hon ärvt av Henrik.
Rune var tretton år äldre än Siv, hade en trivsam trea på Södermalm och tjänade bra. Det gick fort: Siv tackade ja till att bo tillsammans. Rune fann snabbt tonen med hennes barn. Den äldre dottern Annika var avvaktande men Rune lyckades vinna hennes förtroende. Yngste sonen Viktor började så gott som genast kalla Rune för pappa. Rune behandlade dem som sina egna, offrade tid och ork, var aldrig snål. Annika och Viktor var honom evigt tacksamma för en trygg barndom.
***
Annika flyttade hemifrån tidigt, gifte sig ung. Viktor, som drömde om att bli officer, har inte bott med föräldrarna på åratal. För tio år sen bad Siv sina barn komma på besök. Hon hade något viktigt att diskutera.
Jag vill sälja vår tvårummare i Vasastan, sa Siv till barnen. Vi behöver göra stambyte och renovera i nuvarande lägenheten, allt är gammalt, möblerna är uttjänta. Tvårummaren står ändå bara tom. Jag vill fråga om er åsikt. Ska vi sälja och dela pengarna?
Annika ryckte på axlarna.
Jag har inget emot det. Behöver pengarna till att fortsätta behandla min son. Du vet, mamma, vi hoppas han ska bli bättre.
Annikas äldste son hade fötts sjuk; läkarbesöken, resorna till Stockholm, behandlingarna på diverse kliniker slukade pengar. Viktor höll med:
Jag säger samma. Min del kan Annika få. Hon behöver hjälpa Erik med behandlingarna. Jag har egen lägenhet och ett jobb. Det är viktigare att Erik får hjälp.
Siv sålde tvårummaren, gav hälften till Annika, och renoverade sedan för resten. Allt från el till avloppsrör och köksluckor byttes ut för sparade kronor och nya från hennes lön som redovisningskonsult. Hon visste inte då att allt slit var förgäves, att trettio års samboende med Rune skulle sluta så snöpligt.
För fyra år sedan blev Runes hälsa sämre. Knälederna värkte ständigt, ibland kunde han knappt resa sig på morgonen. Siv trugade:
Rune, du är inte barn längre, gå till doktorn, utred dig, det finns medicin! Jag kan följa om du vill? Vi måste ta hand om dig, ingen annan gör det!
Rune gnällde:
Jag vet redan vad läkaren säger, det blir dyra mediciner som ändå inte hjälper. Knappt jag kan röra benet, men det är bara åldern, jag fyller sjuttio snart.
Annika och Viktor hade alltid trivts med Rune, och övertalade honom att ändå söka vård. Siv gick med på mottagningen. Läkaren konstaterade:
Det här är allvarligt, du måste börja behandling nu. Hur länge har lederna krånglat?
Sedan tjugofem år, erkände Rune. Först efter jobbiga dagar, nu värker de hela tiden.
Du måste gå ner i vikt, det är för stor belastning annars. Det är viktigt, det förstår du väl?
Siv tog saken på allvar. Hon konsulterade dietist, skrev matsedlar, lagade gryner och grönsaker, slutade köpa choklad, bytte ut mot torkad frukt. Rune vägrade:
Trams, en diet! Ska jag svälta på kaninmat nu när jag är gammal? Jag väger lagom!
Men Siv stod på sig. Till slut gick Rune med på behandling och banta. Medicinerna hjälpte lite, men värken återkom hela tiden. Siv fick ofta stötta Rune till badrummet, och nu började även hjärtat krångla. Annika och Viktor försökte vara i närheten så mycket de kunde.
***
Rune kämpade några år till, med varierande resultat. Siv släppte aldrig taget, vårdade honom troget. För ett halvår sen blev han akut sämre och lades in på Karolinska. Siv satt långa pass på sjukhuset. Just när hon packade matlådor inför ännu ett besök ringde det oväntat på dörren. En ung man stod i trapphuset något bekant i hans drag.
Hej! Rune Lindström, är han hemma?
Hej, sa Siv med händerna i förklädet, nej, han är på sjukhus nu. Och du är?
Jag heter Joel. Jag är Runes son.
Siv stirrade. Jo, ansiktsdragen Det var Rune i yngre version! Joel såg Sivs förvåning, sa:
När kan jag träffa honom? Det var så länge sedan jag såg pappa. Jag känner att det är dags att prata.
Men kom in, Joel. Jag kan förklara allting.
Joel lyssnade och suckade sedan:
Pappa var alltid sådan envis, ni uttryckte det väl. Tiden rår över oss. Jag minns honom stark, frisk. Kan jag följa med dig till sjukhuset?
Det tror jag Rune skulle bli glad för, log Siv.
Om Joel hade Siv aldrig hört. Rune hade varit tyst om sitt första äktenskap, alltid sagt att han blivit farlös Sivs försök att få ett tredje barn hade aldrig lyckats.
Rune kände först inte igen Joel. Besöket på sjukhusrummet blev kort. Senare berättade Rune:
Jag levde med Joels mamma fyra år. När han var tre, gick jag. Jag älskade henne så, klarade inte hennes svek. Hittade henne med min kusin. Hon gifte om sig med honom. Förbjöd mig hjälpa till, bad mig glömma att jag har en son. Jag försökte ändå, väntade på honom utanför skolan. Men brorsan blev galen, hotade, slog till och med. Sedan gav jag upp Nu trettio år senare sökte Joel upp mig. Men jag vet inte han är min son, men också främmande. Jag har inte fostrat honom. Hur ska jag förhålla mig till honom?
Det är ditt barn, svarade Siv. Blod är tjockare än vatten. Han är inte skyldig till sin mammas svek. Öppna ditt hjärta, Rune. Annars ångrar du dig kanske.
Rune började prata med Joel. Joel hälsade ofta på, lärde känna Annika och Viktor som bemötte honom vänligt. Siv var glad för deras skull.
Rune och Siv hade sparat pengar i det tysta. Det mesta kom från Siv, som satte in pengar på banken varje lön, de sista slantarna efter försäljningen av tvårummaren. Siv hade full kontroll men höll inte koll varje dag. Hon upptäckte av en slump ett sms från Swedbank:
Jag har inte tagit ut pengar och Rune har knappast lämnat bostaden Vem har tagit ut 150,000 kronor? Var är kortet?!
Siv skyndade till Rune:
Rune, var är bankkortet? Någon tog ut 150,000 kronor för två dagar sen! Jag missade sms:et. Vi måste ringa polisen någon rånar oss!
Rune tog det lugnt:
Siv, ingen rår oss. Jag gav kortet till Joel. Han behövde pengar, och som far hjälper jag såklart min son.
Siv slog sig ner på sängkanten:
Rune, varför berättade du inte ens för mig? Varför blev jag den sista att få veta? Vad har Joel för bekymmer, om han behöver kontanterna?
Siv, det angår inte dig, muttrade Rune. Han bad om hjälp, jag hjälpte. Vad är problemet?
Rune tålade sig allt mer attityd; Siv försökte hålla sig lugn:
Var är kortet?
Joel har det, som jag sa, fräste Rune. Varför frågar du samma sak?
Ring upp din son och be honom ge tillbaka kortet! Det här är pengar för svåra tider. Jag vill inte att någon annan än vi två har tillgång till kontot.
Han är min son! vrålade Rune. Du ska inte misstänkliggöra honom! Jag gav tillstånd. Han får behålla kortet!
Då blev Siv arg.
Varför ska din son använda mina pengar? Du har inte bidragit en krona på kontot på flera år! Jag har jobbat in varenda öre. Säg åt Joel att lämna tillbaka kortet annars får vi bråka om saken.
Rune skrek tillbaka, men Siv spärrade kortet via banken. Samma kväll kom Joel.
Pappa, kortet funkar inte längre! Ingen uttagsmöjlighet!
Helt rätt, sa Siv. Jag har spärrat det. Vi hjälpte dig, men alla våra besparingar är inte fria att tömma. Du kan kasta kortet nu.
Men pappa lovade! Du sa att jag kunde ta det jag behövde! Siv, ge mig ett nytt kort jag måste betala möbler som kommer idag!
Så möblerna skulle du köpa för mina besparingar? undrade Siv. Min far har rätt till sin pension, men mina pengar är bara mina. Framgent är jag ansvarig. Runes pension räcker inte långt.
Joel tog illa vid sig och lämnade; Rune anklagade åter Siv. Paret grälade. Siv kände för första gången på många år att hon fått nog. Hon hade gjort allt för honom, och tacksamhet fick hon knappt se röken av.
***
Några dagar efter grälet hade Joel inte synts till. Rune brukade tiga när han var sur, så Siv tog sin arbetsdator och for till Annika i Uppsala.
Rune får fundera över sitt beteende. Vi kanske behöver vila från varandra.
Hon återvände sent. Rune var uppsluppen och på gott humör.
Hur var dagen, Rune? Vad har du gjort medan jag var borta?
Joel och jag var på stan, höll på med lite ärenden. Kom hem för en timme sen, blev trött.
Siv sa inget, men Rune blev plötsligt allvarlig:
Jag hoppas du inte blir arg på mig nu?
Varför skulle jag? undrade Siv.
Jag var hos notarien idag. Lägenheten jag gav den till Joel.
Siv kisade:
Något slags belöning, eller?
Joel är min ende arvinge, förklarade Rune. Annars har jag inga barn.
Då är det bäst du funderar på ditt framtida boende, sa Rune torrt. Ska du flytta in hos dottern eller sonen?
Siv blev tyst. Kanske inga juridiska anspråk, men moraliskt borde hon ha rätt till halva lägenheten. Hon hade valt möbler, bytt dörrar och rör, hängt gardiner och slitit med renoveringen allt skulle nu gå till någon annan.
Tack för allt, Rune, sa Siv tyst. Du har säkert rätt dags att tänka på framtiden. Be Joel flytta hit. Någon måste ju se efter dig.
Vad menar du? sa Rune förvirrat.
Inte vet jag, skrattade Siv. Du gillar ju inte ensamhet.
Vart ska du? frågade Rune, nu allvarligt orolig.
Jag lämnar dig, Rune. Jag vill skiljas och bli fri. Jag tar mina saker och ringer barnen, så pratar vi om min framtid.
Siv flyttade hem till Viktor, som bodde ensam i en trea i Solna. Annika hade också velat ta emot, men Siv ville inte tränga sig på. Rune dök upp på domstolsförhandlingen, vägrade först gå med på skilsmässa. Domaren gav tid för eftertanke, men senare genomdrevs skilsmässan. I exmakens ögon var Siv nu bara en girig främling som jagat någon annans hem.
