**Dagbok**
Jag är tjugofem år. Jag pluggar på distans och jobbar som assistent till en direktör på ett stålföretag i Göteborg. Till ytan är allt bra, men inombords gör det ont, för hemmet känns inte längre som hemma. Och mamma… den mamma jag känt hela mitt liv – hon är som borta.
Hon uppfostrade mig ensam. Pappa fanns aldrig i bilden – i mitt födelsebevis står det tomt, och i hennes minnen finns bara en suddig skugga. Vi var som bästa vänner. Visst, det var inte alltid lätt. Jag var en svår tonåring, gnällde, bråkade, smällde dörrar, men mamma hittade alltid ett sätt att nå mig. Hon kunde lyssna. Hon kunde älska. Även i de mörkaste stunderna var hon min trygga hamn.
För några år sedan flyttade jag hemifrån – hyrde ett rum, levde mitt eget liv. Men för exakt ett år sedan rasade allt. En komplicerad operation, ett brutalt uppbrott, och jag föll sönder inombords. Naturligtvis tog mamma in mig. Jag återvände till hennes lägenhet – samma ställe där jag alltid känt mig trygg. Men tyvärr var det inte samma hem längre.
Allt började för fem år sedan, när mamma första gången nämnde Erik. En kollega, äldre än henne, respektabel och artig. Men snart visade det sig – han var gift. Det gjorde mig illa till mods, men mamma, som en förälskad skoljänta, försvarade honom: “Han och hans fru har varit klara länge.” De fortsatte träffas, till slut lämnade han sin familj och flyttade in hos oss. Ett år senare gifte de sig.
Bröllopet var enkelt, bara för nära och kära. Jag log, gav blommor, försökte acceptera det. Men från den stunden försvann mamma långsamt – upplöst i en annan människa. Hennes beteende förändrades – obemärkt, men oåterkalleligt.
Förr kunde vi prata långt in på natten. Om allt: från tv-serier till mina studier, från mat till framtiden. Nu – tystnad. Erik tyckte uppenbarligen illa om att jag var där. Hans blickar, elaka kommentarer, hånfulla anmärkningar – mamma verkade inte märka dem. Eller så valde hon att ignorera dem.
Sakta blev hon en främling. I hennes röst fanns kyla. I hennes sätt hördes något främmande. Det var som om hon kopierade honom. Först var det småsaker: ordval, sätt att döma andra. Sen började hon kritisera allt jag gjorde – från kläder till min pojkvän. Hon sa att han var “värdelös”, att jag var en “misslyckad människa” som inte klarade av ett riktigt förhållande. För bara några år sedan höll hon om mig när jag grät över en kärlekssorg.
Det värsta – hon började dricka. Varje kväll kom jag hem från jobbet och fann dem vid bordet, med en flaska vin. Glas, tilltugg, skratt – hånfullt, tungt. De pratade som om jag inte fanns. Och ibland, i sin berusade vrede, påminde mamma mig om att jag bara var “tillfällig” här. Att lägenheten var hennes, och att dörren stod öppen om jag ville gå.
Jag försökte prata med henne. Lugnt, med smärta, med en vädjan – vakna. Det här är inte du. Hon lyssnade… och viftade bort det. Eller gick. Eller himlade med ögonen: “Du är bara avundsjuk för att ditt eget liv är så kaos.”
Vi har, på något sätt, tappat varandra. Utan bråk. Utan ett sista skrik. Bara sakta, plågsamt glidit ifrån varandra, som två linjer som aldrig mer möts.
Nu står jag på tröskeln till ett nytt liv. Min pojkvän har friat. Vi letar efter en lägenhet. Jag borde vara lycklig, men hjärtat värker. Hur kan jag lämna mamma med den här mannen som förstör henne? Hon var aldrig så här – hård, bitter, likgiltig. Men nu är hon det.
Att gå – det skulle kännas som att svika henne. Att stanna – som att svika mig själv. Och jag vet ännu inte hur jag ska leva med det valet.
