Efter fyra månaders daglig kontakt bestämde jag mig äntligen jag skulle träffa Lennart, 52, min trogna digitala följeslagare. Förväntan är ju ibland faktiskt bättre än själva verkligheten, tänkte jag när jag stod där framför spegeln och borstade igenom håret. Vår chatt hade blivit lite som en långdragen svensk dramaserie på SVT man får följa med, avsnitt för avsnitt. Jag visste numera vad han åt till frukost (alltid havregrynsgröt och lingonsylt), vilka personer han åkte skateboard med på åttiotalet, och att han älskade att skriva god morgon med tre punkter efter. Jag slutade till och med reagera.
Jag själv Edit, 45 bast går sedan länge på dejt mer av nyfikenhet än nervositet. Man blir luttrad. Nu kör vi och ser vad det blir för sort den här gången, ekade det lakoniskt i huvudet när jag drog på mig min mörkblå kashmirtröja. Min förmåga att bära nåt enkelt som kashmir så det känns som kronjuvelerna, och att alltid dra till med en ironisk blinkning när samtalen spårar, har räddat många märkliga situationer.
Lennart såg på nätet ut att vara en stabil kille lugn, sansad, lite finurlig och ovanligt pålitlig. I vår ålder, Edit, skrev han sent om kvällarna, är det värme man söker inget fyrverkeri. Nån att vara tyst med, i samförstånd. Jag log och tänkte: Jaja, bara de där orden som ändå sägs inte får mig att vilja springa därifrån.
Vi sågs på ett litet café på Södermalm, understundom doftande av kanelbullar. Jag kom i tid och kände mig osedvanligt sammanhållen. Kavaj, favoritarmband och innerligt förhoppningsfull. Lennart dök upp fem minuter senare. Lite kortare än på sina bilder, och med blicken hos någon som just upptäckt en summeringsmiss i årsredovisningen.
Han slog sig ner mitt emot, log kort och hälsade.
Inget vad fin du är eller vad roligt att träffas.
Han granskade mig som om jag var en byggbesiktning, och föreslog att vi skulle ta kaffe och prinsessbakelse. Jodå, det fick väl bli så då.
Edit Jag har tänkt mycket på vår kontakt, sade han med rektorsrösten från skoltiden. Nästan fyra månader nu. Nu när vi ses måste jag ta upp några viktiga saker direkt. Jag har fem invändningar.
Något inom mig gick sönder. Den där lilla klingande känslan när ens goda sinne får en spricka. Jag lutade hakan i handen.
Fem invändningar? Kör hårt, nu blev jag nyfiken.
Lennart märkte inte ironin och började räkna upp på fingrarna.
Första invändningen: bilderna på nätet.
Du har en blå klänning på en bild och ser annorlunda ut där än nu. Du är mer kurvig i verkligheten. Det kan förvirra män. Vid den här åldern borde kvinnor vara mer rättframma.
Jag skrattade till inombords. Kurvig, det var oväntat stillsamt. Alltid något.
Andra invändningen: Du svarar för långsamt.
Ibland har du väntat i timmar innan du svarat. Män uppskattar inte att vänta. Det visar en brist på respekt.
Jag tror att jag var i ett jobbmöte just då försökte jag.
Han slog direkt över till tredje punkten.
Tredje invändningen: Cafévalet.
Varför det här stället? Jag föreslog ett enklare kafé. Ditt val signalerar fjäskande konsumtion.
Jag sneglade på min latte. Impulsen att hälla den över honom var stark. Men min nyfikenhet höll mig kvar.
Fjärde invändningen: din klädsel.
Varför klänning? Vi skulle ju bara ta en kaffe. Det är för mycket på en eftermiddag. Smyckena också. En kvinna ska attrahera med innehåll, inte glittra. Jag söker djup, inte skyltfönster, i min ålder.
Femte invändningen: självständigheten.
Du valde själv café, säger ofta ordet själv. Du tar bort mitt utrymme som man. Jag vill ha en kvinna som frågar om råd, inte någon som demonstrerar oberoende. Om vi ska ses igen får du ändra på det.
Han slog ihop armarna över bröstet och inväntade, såg det ut som, antingen en ursäkt eller tacksamhet för hans uppriktighet.
Jag studerade honom och förstod plötsligt kristallklart: fyra månaders chatt var bara en bekväm mask för en petig besserwisser. Han letade inte efter värme han letade efter bekräftelse, nån som skulle lappa hans självkänsla.
Du vet, Lennart, sa jag milt, nästan ömsint, jag har också gjort lite analysarbete. Det tog fem minuter, räckte gott.
Jaså? Vad kom du fram till då? hans blick blev smal.
Du är ett sällsynt exemplar. Åker tvärs över stan för att kritisera en okänd kvinnas smak, utseende och existensrätt. Det krävs mod, det får du ha.
Lennart drog ihop ögonbrynen.
Jag är bara ärlig.
Nej, skakade jag på huvudet, du är inte ärlig. Du är olycklig och mäter allt med ett trubbigt måttband. Om du ogillar mina bilder kan du gå på Moderna Museet, där förändras inget. Tycker du jag svarar långsamt, skaffa en Tamagotchi. Gillar du inte klänningen, så är det ointressant jag bär den för min skull, inte din.
Jag tog min väska, rättade till sjalen och såg på honom:
Och till sist. Om ditt ego kraschar av att en kvinna säger själv, så behöver du terapi, inte förhållande. Vid 45 uppskattar jag min tid alldeles för mycket för att slösa den på någon som börjar vår bekantskap med att lista mina fel.
Men vart ska du? Och kaffet? mumlade han förvirrat.
Du får dricka färdigt själv. Det är sparsamhet i sin bästa form. Och du vill du ha någon som alltid gapar, gå till Folktandvården.
Hemma blockade jag Lennart överallt på direkten. Vid min ålder är hemfrid inte bara pläd och tystnad, utan också en mobil utan personer som hoppas trycka in en i sitt eget lilla fack.
Så undrar jag var detta ett dåligt flirtförsök eller ett välrepat drama? Ska man ens fortsätta om någon vill ha betalt redan från första minuten bara för att man är sig själv?
