Det finns en förklaring till allt. Ödet sänder ofta prövningar för att testa vår styrka, vår trohet och vår tålamod.
Med en duns smällde Viktor dörren bakom sig när han stormade ut från lägenheten, knutna nävar och spända käkar. Det kokade inombords av ilska mot sig själv och sin fru, Moa.
*”En frisk, stark man som inte kan stå emot sin egen fru. Den kvinna jag älskar, som jag skulle göra allt för. Varför är det aldrig bra nog?”*
Han förstod det inte. Moas kyliga blickar, de nedlåtande leenden, de ständiga pikarna de sved som knivar. Hennes sätt att behandla honom höll på att förstöra deras äktenskap, trots fem år tillsammans och deras treårige son, Hugo.
För bara några månader sedan hade han skyndat hem från jobbet med en bukett rosor och en present till henne. Det var deras bröllopsdag. Han hade sett fram emot hennes leende, hoppats att hon skulle bli glad över att han kom ihåg.
När han räckte fram de röda rosorna och en liten ask med en gyllene hängsmycke, väntade han sig tacksamhet. Men Moa knuffade undan blommorna och öppnade asken med en min som om den innehöll något skräp.
*”Är det här allt du klarar av?”* fräste hon istället för ett tack. *”Jag trodde jag gifte mig med en riktig man, någon som skulle värdesätta mig. Kunde du inte köpt en diamantring? Förtjänar jag inte mer efter fem år? Jag slösar bort min bästa tid på en misslyckad man som ger mig billiga smycken.”*
Hon slängde asken på soffan och såg hur hans ansikte förändrades. Innan han hann svara, hånade hon:
*”Jag trodde jag gifte mig med en man, men du är bara en vekling. Du kan inte ens tjäna pengar.”*
Viktor bet ihop. Han älskade henne, hon var modern till deras son. Så han stegade ut. Det var inte första gången hon hånade honom. Han hade försökt skratta bort det, men med varje dag kände han henne glida längre bort.
*”Vad mer måste jag göra för att hon ska bli nöjd?”* undrade han. *”För att hon ska sluta skälla på mig?”*
Han märkte hur Hugo grät när de bråkade. Men när han försökte prata med Moa, viftade hon bort det.
Den här dagen hade han hoppats vinna henne tillbaka med presenten men istället blev det som vanligt. Han hade trott hon skulle bli glad över rosorna och hängsmycket i hennes stjärntecken. Men nej. Hon ville såra honom, förnedra honom. Ingenting förändrades.
Han gick utan mål, tills han såg ett café och gick in. Han satte sig vid baren och bad om något starkt. Innan han drack, mumlade han:
*”Grattis, Viktor. Grattis till bröllopsdagen.”*
Han var ingen drinkare, men nu drack han. Han visste inte vart han skulle gå, men han ville inte hem.
*”Hej”, hörde han en kvinnoröst bakom sig. *”Ska vi dricka tillsammans?”*
Han såg en främling, men hennes röda ögon fick honom att nicka.
*”Visst… Ser ut som du också har haft en dålig dag.”*
Nästa morgon vaknade han med en bultande huvudvärk och förstod inte var han var. En främmad lägenhet, en främmad säng och bredvid honom, en främmad kvinna. Han mindes kvällen vagt: caféet, kvinnan. Han hade varit otrogen.
Han klädde på sig och smet ut.
På gatan läste han skylten och insåg att han inte var långt hemifrån.
*”Vad har jag gjort? Moa kommer aldrig förlåta mig. Men kanske om jag köper en diamantring?”*
Hemma väntade en storm. Moa krävde veta var han varit.
*”Jag drack med en kompis efter vårt gräl. Sov hos honom.”* Han lät säker, och hon verkade tro honom. *”Förlåt, Moa. Jag ska köpa en present till dig.”*
Skulden gnagde. Han kunde inte förlåta sig själv.
Dagarna som följde var lugna. Moa log och skämtade, som om hon insett att hon varit orättvis. Viktor blev lättad kanske älskade hon honom ändå. Men minnet av den främmande kvinnan gjorde ont.
Han glömde alla gräl och bestämde sig för att köpa diamantringen. Pengar räckte inte, så han lånade av sin mor. Hon muttrade om att han skämde bort sin bortskämda fru, men gav honom pengarna.
Moa hade ledigt, så han tog en dags ledighet och gick till juveleraren. Ringen låg nu i hans ficka. Han köpte vita rosor och skyndade hem.
*”Hon kommer bli så glad. Hugo är hos mormor vi får en underbar kväll.”*
När han öppnade dörren, hörde han röster från vardagsrummet. Han gick in och såg ett dukat bord, ljus, Moa i en sensuell klänning med ett vinglas. Och på soffan, en främmande man som skrattade medan hon flörtade.
*”Det här är inte första gången”, tänkte han. Blodet kokade.
Moa såg skräckslagen ut. Mannen stirrade.
*”Vad håller du på med? Vem är han? Hur länge har det här pågått?”* röt Viktor.
Hon tvekade inte ens.
*”Det här är Markus. Min älskade. Vi var ihop innan dig. Nu är han tillbaka. Och du kan gå. Jag behövde dig bara för att hämnas på honom, men nu är allt som det ska. Jag älskar honom.”*
Viktor kunde inte andas. Han vände och gick, rädd för att förlora kontrollen. Hans liv kollapsade. Moa hade aldrig älskat honom.
Han gick utan mål men hamnade framför huset där han varit den där morgonen. Han satte sig på en bänk, sedan gick han in när en granne öppnade porten. Han ringde på dörren.
*”Hej”, sa han när kvinnan öppnade. Hon rodnade.
*”Hej… Kom in.”*
Hon hette Elin. De satte sig, drack te och pratade.
*”Du kan stanna här om du vill. Jag har ett gästrum. Kanske blir du och din fru sams igen ni har ju en son.”*
Viktor tackade ja. Vart skulle han annars gå?
Tre dagar senare åkte han hem för att hämta sina saker och träffa Hugo. Men låset var bytt, och Markus öppnade. Moa dök aldrig upp, men skrek från köket:
*”Jag har ansökt om skilsmässa.”*
I månaderna som följde tackade han ödet för Elin. Först var de vänner, men snart växte något mer. Hon var varm, omtänksam allt Moa inte varit.
Moa skrek under rättegången, anklagade honom för allt. Hugo fick hon.
En dag ringde Moa.
*”Vi måste träffas. Det gäller Hugo.”*
När han kom in
