När våren kom smälte snön från marken och mina föräldrar fick en märklig idé: de skulle sälja tomten. Deras händer kändes trötta och gamla, och sjukdomar dansade kring dem så att de inte kunde ta hand om landet längre. Deras äldsta dotter, Ingalill, hade redan fullt upp med barn och arbete, och tiden räckte aldrig till för att hjälpa till. Länge funderade de, som om tankarna gick i cirklar på en åkrar, men beslutet landade till slut.
Ingalill suckade av lättnad: ingen skulle kasta bittra ord längre. Det var svårt att hinna till grönsakslandet, särskilt när resan var som att vandra mellan två världar. Flera gånger hade Ingalill talat om för föräldrarna att sälja. Istället kunde de köpa en tomt närmare huset. Hon ville inte låta livet gå åt att rensa ogräs. En plats att läsa en bok och göra picknick kändes mycket härligare. För mig var landet mest en källa till syltburkar och konserver.
Helgerna flög förbi, som snabba fjärilar, för Ingalill och hennes man, Håkan. Hemmets sysslor surrade, men tiden fanns aldrig. Håkans arbete var av sådant slag att han kunde bli kallad även på helgerna. Ingalill visste mycket väl att tomten bara gav besvär, inte vila. Efter en helg där, borde man få några dagar ledigt bara för att återhämta sig från alla stick och snår.
Ingalill blev nöjd med beslutet: tomten såldes, och under några år levde vi stilla. Men längtan började knipa i henne hon drömde underliga drömmar om att få slappna av på ett eget ställe. Håkan föreslog att de kunde köpa en tomt igen.
Arbetet blev lugnare. Nu gick det att vila på landet under helgen, andas stilla och låta barnen springa mellan björkarna. De funderade: plantor var inte så viktigt, några träd och bärbuskar bara för att barnen skulle få vitaminer. Föräldrarna fick veta direkt att tomten skulle bli en plats för rekreation: inga odlingsbäddar eller plockande av ogräs. Alla tyckte om tanken, bara det återstod att bestämma vilken tomt man skulle välja.
De bläddrade bland olika alternativ. Slutligen fann de den rätta: ett hyggligt hus, några planteringar, allt man behövde. Säljaren var morfar Holger, som var ensam efter att hans fru gått bort och han orkade inte längre ta hand om landet. Därför ville han sälja.
Allt gick i lås. Ingalill blev jublande: drömmen hade blivit verklighet. Huset var vackert, bodde bra, krävde ingen renovering än. De bestämde att börja förbättra till sommaren. Sagt och gjort.
Den första veckan var tyst och drömsk. Men morfar Holger, som sålt huset, började sväva kring platsen som en besynnerlig skugga. Han sade att han skulle hämta sina sista saker. Ingen sa emot. Men han började klaga: först behövde han ursäkter för att några buskar försvunnit de var torra. Sedan för att callorna inte längre behövdes.
Holger började säga att det inte varit någon sådan överenskommelse. Han och hans fru hade planterat busken för länge sen, och bärbuskar behövde alltid finnas. Sedan såg han att jordgubbslandet nu var en stenbädd med ornamentala stenar.
Morfar Holger gick runt hela tomten och fann alltid något att beklaga sig över. Till slut fick Håkan nog och talade ut: vi har betalat för denna bit mark. Dokumenten säger att det är vår egendom, och vi bestämmer vad och var allt ska finnas.
Det stod inte i något köpeavtal att den tidigare ägaren fick fortsätta använda tomten. Då skulle vi aldrig skrivit på. Morfar gick därifrån. Men nästa dag kom han tillbaka med en buske i handen. Han skulle plantera den där rosorna stod.
Håkan frågade vad som försiggick. Holger erbjöd att ge tillbaka pengarna och själv behålla tomten. De sa nej, men han planterade busken ändå. Då kom granne Märta förbi och förundrades över att den gamle ägaren var kvar. Holger klagade på de nya ägarna. Märta menade att Ingalill och Håkan bestämde över platsen. Vad de än sa, gick det inte att förmedla detta till pensionären.
Lite senare berättade Märta att Holger bråkat med hela kvarteret. Efter att hans fru lämnat honom blev hans beteende särskilt egendomligt och han verkade inte förvänta sig någon stilla existens han bara kom och gick. Hon ville varna dem och erbjöd sig att tala med ledningen för att förklara för den gamle vad som hänt.
Medan samtalet pågick planterade Holger snabbt sin buske och smög iväg obemärkt. Sedan kom han tillbaka, hämtade sina saker, gjorde något mystiskt på tomten och försvann igen.
En morgon gick Håkan till jobbet, där han arbetade på ett byggföretag. Han berättade den drömlika historien. Kollegorna sa att tomten gavs med en hemgift av märklig sort. Men de hjälpte ändå: började sätta upp ett staket. Holger försvann några dagar. När han återvände fann han att han inte kunde sväva fritt över tomten längre.
Han svor förbannelser och försökte promenera in, därefter gick han till ledningen. Där visste de redan att den gamle inte lät de nya ägarna finna frid. Ingen vet vilka ord de valde, men därefter dök han bara upp en gång till för att hämta sitt sista pick och pack.
