Efter fem års äktenskap var min brors fru fortfarande som en främling för oss, tills en nylig visit verkligen fick oss att se saker i ett nytt ljus. Min bror Erik flyttade till Umeå efter att ha tagit examen, med planen att han skulle flytta hem igen efter ett år. Men livet ville annorlunda där träffade han en tjej, Sofia, och de bestämde sig för att gifta sig. Plötsligt blev han kvar där för gott. Tyvärr kunde vi inte vara med på deras bröllop det var bara mamma som hann träffa Sofia lite snabbt.
Åren gick, och på något vis blev det aldrig så att vi hälsade på dem. Men i år berättade min bror att de hade planerat en liten rundresa, och att de skulle göra ett stopp hos oss i Stockholm i två dagar. Jag blev verkligen peppad, fixade och donade i vår lilla lägenhet och ordnade ett mysigt rum i min mosters sommarstuga dit vi tänkte ta dem. Jag trodde verkligen att det här skulle bli kul, men alltså det blev inte riktigt som jag hade hoppats.
Redan när vi mötte Sofia på Arlanda började hon klaga först över flygresan (den tog ju bara en timme, hallå?) och sedan över allt möjligt. När vi kom fram till stugan var hon absolut inte nöjd. Hon såg mest skeptisk ut mot duschen och toaletten, och hennes missnöje verkade inte sluta där. Tillslut drog Erik och tog in på hotell i stan, och både jag och min man Markus stod kvar och bara undrade vad det egentligen var med henne.
När de kom tillbaka till middagen var hon fortfarande på dåligt humör, och all mat jag hade förberett för att välkomna dem ratade hon direkt. Det spelade ingen roll vad jag lagade; inget passade henne. Hon ville helst bara ha grönsaker men inte vilka som helst, och såg ändå misstänksamt på det mesta.
Dagen efter, när vi strosade runt lite i Gamla Stan, blev hon bara mer och mer irriterad och betedde sig uppriktigt sagt som ett trotsigt barn. Helt ärligt, jag längtade efter att få vinka av dem på Arlanda igen. Jag kan fortfarande inte fatta hur Erik har pallat med henne i fem hela år alltså, det tog bara två dagar för oss att se hennes rätta jag.
