Efter fem år som gifta känns min brors fru fortfarande som en främling för oss, fram tills ett nyligen besök öppnar våra ögon på riktigt. Min bror, Henrik, flyttar till Göteborg efter universitetet, tänkt stanna där bara ett år innan han ska återvända hem. Men ödet vill annorlunda; han träffar en kvinna, de gifter sig, och sedan blir han kvar där för gott. På grund av olika omständigheter kan inte jag vara med på deras bröllop faktiskt är det bara vår mamma som ens hinner träffa hans nya fru, och det bara en kort stund.
Åren går och vi får aldrig tillfälle att åka och hälsa på. Men i år berättar Henrik att de ska ut och resa, och att de får ett uppehåll på två dagar hos oss i Stockholm. Jag ser verkligen fram emot deras besök. Vi förbereder både vårt lilla radhus och min kusins stuga, ifall det blir bekvämare. Men min förväntan byts snabbt ut mot besvikelse så fort vi möts på Arlanda. Min svägerska, Ingrid, klagar direkt på flygresan, och hon verkar inte nöjd med någonting.
När vi anländer till stugan i skärgården fortsätter hennes missnöje. Hon kan inte dölja sin motvilja mot både dusch och toa, och det slutar med att Henrik måste ta in henne till stan istället. Jag och min man, Erik, förstår oss inte alls på hennes beteende. När de kommer tillbaka igen, är hon ännu mer petig med maten ratar nästan allt vi tillagat inför deras besök. Det enda som duger är några grönsaker, och inte ens dem verkar hon vilja ta för sig av.
Som om det inte vore nog så är hon väldigt rastlös och påtagligt barnslig när vi promenerar genom Gamla stan nästa dag. Jag räknar minuterna tills vi får ta dem tillbaka till flygplatsen. Jag kan helt enkelt inte förstå hur min bror har lyckats leva med henne i fem år, när hennes egentliga jag blir så här tydligt efter bara två dagar hos oss.
