Efter ett långt nattpass var Karin så trött att hon knappt orkade lyfta på fötterna. Det svenska vintervädret hade gått från bitande kallt till slask, och snön föll envist dag efter dag. Isen lurade under allt det blöta, och Karin halkade till så fort hon satte ner foten.
Natten hade varit omöjlig att vila på. Först kom ett barn in med blindtarmen, sedan var det en tant som brutit höften. Alla verkade spara sina olyckor till natten för att få en åktur med “blåljus”. Nu gick Karin hemåt och fantiserade om att äntligen få sova. Hon stirrade ner i marken för att undvika årets vurpa när plötsligt en människa lossnade från ett husväggsskuggor och ställde sig mitt i vägen. Karin stannade tvärt och lyfte blicken.
Framför henne stod en man i fyrtioårsåldern som mest såg ut som han gått tre ronder mot en snöslunga blåmärken, slitna kläder som var våta och passade dåligt, typiskt “hittat och bytt på Myrorna”. Karin gjorde en trött omväg förbi honom; att springa hade ändå varit en omöjlighet.
Ursäkta, kan du hjälpa mig? sade mannen plötsligt.
Karin som var sjuksköterska hade ordet “hjälp” hårdkodat någonstans i ryggmärgen och stannade genast.
Jag Mannen tog sig för huvudet en sekund, stängde ögonen hårt. Jag blev utslängd från tåget. Tur att det snöat så mycket, jag landade mjukt bara blåmärken.
Ungefär vad man väntar sig om man super på tåget, suckade Karin och försökte ta sig runt mannen.
Nej men vänta! Jag drack bara te! Någon måste ha lagt något i muggen jag slocknade direkt. När jag vaknade var både plånbok och kläder borta. Tur att de ändå lämnade lite trasor åt mig. Inte långt från din station, faktiskt.
Jojo, du borde nog till polisen och sjukhuset. Ont i huvudet? Illamående? Låter som hjärnskakning, Karin försökte sidesteppa honom igen.
Polisen har jag redan varit hos. Tåget tillbaka går inte förrän om flera timmar, och jag fick inte stanna på stationen. Tjuven såg ut lite som en professor glasögon, spetsig skägg. Men polisen trodde varken på skägg eller glasögon, och sa att sådana ofta har kumpaner. Så jag antar att jag haft tur ändå. Det vore skönt att få duscha och låna några torra kläder. Jag lämnar tillbaka dem, lovar!
Vad är nästa steg, lämna över lägenhetsnyckeln också? muttrade Karin smått irriterad över hans fräckhet.
Samma reaktion från alla. Alla bugar undan och ingen tror på mig. Mannen tittade lidande mot himlen, så storslaget att Karins hjärta nästan mjuknade. Hon granskade honom skeptiskt. Han pratade ändå som folk, inte som någon som bott under bron.
Okej då. Kom in innan du fryser ihjäl, jag ska rota fram nåt i min brors gamla garderob.
Tack! Du är den första som ens lyssnat idag, mannen började följa efter Karin.
Väl inne i hallen sjönk Karin ihop på pallen. Benen vibrerade, ögonen klibbade ihop.
Toaletten är där, ta en dusch så ska jag leta kläder. Vad heter du förresten?
Rasmus, sa han innan badrumsdörren stängdes och duschstrålarna började dåna.
Karin suckade djupt. Nåja, vila kunde man ju glömma. Brorsan bodde i Stockholm men hade lämnat lite omaka plagg kvar hos mamma. Han överlever.
Hon la fram kläder på byrån i hallen och värmde en tallrik soppa. Men tankarna gick till mamma. Skulle hon dyka upp nu, fatta direkt misstankar så fort hon hör duschen gå? Karin bad tyst att mamma råkade fastna extra länge i ICA-kön eller hos någon vän. Men precis då small det till i låset.
Karin, är du hemma redan? hördes mammas röst i hallen.
Jag trodde du duschade, ropar på dig och får inget svar. Vem är det där inne då? Mamma kisade mot dottern med höjt ögonbryn.
Ingen panik, mamma. Mannen kom av tåget här och nu tvättar han av sig. Han sticker snart, försökte Karin låta lugn.
Är det Leos kläder du lagt fram eller? Har det hänt något?
Han blev rånad och avkastad från tåget, säger jag ju.
Och då släpper du in honom? Han kan vara vad som helst tjuv, vålnad eller värre! Ska vi ringa polisen?
Han har redan varit där. Tågen går ändå inte nu på grund av banarbete. Mamma, allt ordnar sig, Karin lade handen på mammas arm.
Just då tystnade duschen och badrumsdörren smällde igen. “Nu tar han kläderna”, tänkte Karin.
Mamma satte sig taktiskt vaktande mittemot dörren. Snart stegade Rasmus in i köket, rejält obekväm och nästan ursäktande, vilket avslöjade att han mycket väl hört samtalet.
Ja, visa då. Hur blev du rånad, du som ser så stor och stark ut? Mamma granskar honom misstänksamt.
Ursäkta att jag stör. Jag var på väg till min dotters bröllop i natt, drack bara te men slog ut direkt. När jag vaknade var allt borta kläder, mobil, plånbok. Allt. Någon sorts trasor kvar, och så slängdes jag av vid Sundbyberger station.
Men hur kom du hit då? Vi bor ju inte precis vid stationen, mor fortsatte förhöret.
Mamma, lugn. Låt karln äta, fräste Karin och såg till att Rasmus fick soppan.
När Karin var liten drog hon hem kattungar. Nu samlar hon in vräkta karlar, muttrade mamma, men satte sig ändå vid bordet.
Ät på, Rasmus. Men akta dig gillar mamma dig, blir du kvar för gott, skojade Karin.
Med tanke på att du bara har äldre och barn som intressenter på jobbet, och ska fylla trettio Ja, tänker dö med lugn först när du gifter dig, suckade mamma dramatiskt.
Sluta nu. Han tror snart vi styr bröllop själva, Karin log och nickade åt Rasmus.
Äsch, sa mamma och traskade iväg mot sovrummet.
Sträng mamma, du har, Rasmus åt försiktigt.
Hon har haft allt ansvar själv med mig och Leo. Hon är bara rädd att jag blir ensam med ett barn så småningom.
Är du läkare?
Nope, sjuksköterska. Oj, men hur ska du fixa biljett utan legitimation och pengar?
Polisen skulle hjälpa. Har du en mobil jag kan låna och ringa dottern? Och en kompis.
Karin sträckte fram telefonen. Samtidigt såg hon genom fönstret att mamma packade smyckeskrinet. Guld och trasig plast allt i samma ask.
Mamma, vad gör du?
Schhh, tänk om han ändå är en tjuv. Lika bra att lämna skatten hos tant Ulla, mor susade ut i hallen.
Men att försöka stoppa henne vore som att hindra en älg från att bita på rönnen. Bättre att låta henne hållas.
Rasmus ringde sin dotter (som lät milt road snarare än besviken på bröllopet), sedan ringde han någon mer och bad om Karins adress.
Snart kommer min kollega och hämtar mig. Skulle aldrig ha åkt tåg, min fru ville undvika möte med sin nya kille. Dottern ville bara att jag skulle komma. Allt förgäves, han såg besviken ut.
Du verkar rätt betydelsefull ändå, om någon bara “skickar bilen”. Vem är du egentligen? Karin smålog.
Rasmus såg lite generad ut där han satt i Leos gamla kläder.
Äh, vi har bara ett litet teknikföretag ihop med en vän. Han sa att jag inte skulle ta bilen själv. Tänkte att det skulle bli enklare att åka tåg. Felräkning. Nästa gång blir det flyg, han skrockade.
Så satt de ett tag. Karin tänkte på sin mamma. Och på livet som kunde vara annorlunda. Om kvällarna, om mannen alltid var där. Alla år med missade möjligheter bästa vännen som snodde pojkvännen; allt det där.
Du är snäll, du. Det kommer gå bra för dig, sade Rasmus plötsligt.
Och du då? Varför är du ensam?
Tja på väg till bröllopet själv, som du märkte. Skild. Hittade ingen så snäll som du. Folk är för beräknande nu för tiden. Båda könen. Men här ligger du och jag, hopplöst fel tidpunkt i livet, han log.
Några timmar gick. Mobilluren ringde. Rasmus reste sig.
Det är min vän. Nu ska jag fara. Tack så mycket, verkligen! Han la mobilnumret i Karins mobil, under Rasmus från tåget. Gissar att du inte hör av dig. Men behöver du hjälp hör av dig. Kläderna lämnar jag åter, lovar. Hälsa din mamma.
Karin fick tårar i ögonen. Så nära men ändå långt bort, tänkte hon dystert.
Framme i vintermörkret stannade Rasmus vid bilen, vinkade mot köksfönstret där Karin stod.
Och så var det över. Imorgon har han glömt.
Lät du honom gå? hojtade mamma i hallen när hon kom hem.
Först klagar du att jag släpper in honom. Nu undrar du varför jag släppte ut honom. Karin bet ihop.
Han var faktiskt en riktig vänlig själ.
Varför smet du med smyckena då?
För att jag är en gammal toka, suckade mamma.
Veckorna gick. Snart blev det nyårsafton. Karin inbillade sig att hela grejen med Rasmus bara varit en vinterdröm. Nattpasset såg ut att bli lugnt. En liten plastgran i personalrummet, knappt några patienter kvar. Folk väntade med sina åkommor tills helgen var över.
Jaha, Karin, nattpass igen ihop! sa doktor Hammar och försökte flirta sådär på läkarspråk.
Karin visste att han passade på att lägga schema så de alltid stötte ihop. Han gillade sjuksyrror under trettio och hon låtsades inte märka.
Ni måste komma! ropade plötsligt Majsan från akuten.
Har det hänt något?
Njae, men det står en tomte i väntrummet och insisterar på att komma in med godis till avdelningen!
Tomte, verkligen… Ja, varför inte? Kom, så ser vi vad det är för filur, Hammar tog Karin under armen.
Genom korridoren hördes en stadig röst. En röd kappa, toppluva, låtsasskägg och jättesäck på axeln. Tomten delade ut clementiner och choklad, trollade halva avdelningen till skratt.
Men när han såg Karin tvekade han plötsligt.
Snälla, tomten. Ska du försöka sno syrran också? skämtade Hammar och släppte in Karin till honom.
Femton minuter senare kom tomten ut med kappan öppen, skägget i handen och ett förläget leende.
Hade på känn att du jobbade i natt. Ville göra dig glad lyckades jag?
Ja. Gamlingarna lär ligga vakna halva natten av glädje nu, skrattade Karin.
Ja ja, dags för mig att hålla ställningarna själv då, Hammar vinkade.
Resten är historia. En månad senare sade Karin upp sig och flyttade ihop med Rasmus. Mamma var så glad Nu kan jag dö i frid! Eller, vad säger jag, barnbarn måste jag ju hinna med först. Bäst jag håller ut!
Konstigt ändå allt dåligt skyller vi på ödet. Allt bra säger vi var slumpen. Men de går nästan alltid ihop ändå!
