När våren nalkades fick mina föräldrar för sig att sälja sommarstugan. De var vuxna människor, hade ont i lederna och ingen ork kvar till rabatter och ogräsrensning. Dottern jobbade heltid, hade barn och ingen lust att lägga lediga dagar på att gräva potatis. Pensionärerna funderade länge, men kom till slut fram till att det fick vara nog.
Storasyrran andades ut: nu slapp hon ha dåligt samvete längre. Att försöka klämma in en kolonilott mitt i livet har aldrig varit ett svenskt OS-ämne. Stina hade mer än en gång försökt övertala mamma och pappa om att sälja. Hon kunde ju alltid köpa en tomt närmare hemma i Uppsala om det blev aktuellt. Man behöver ju inte sno runt i gummistövlar och lukta på ogräs för den goda sakens skull. Ett ställe att läsa deckare och käka ostsmörgåsar på lät betydligt trevligare. Men för föräldrarna betydde stugan konserver och saftflaskor i mängd.
Helgerna susade förbi för Stina och hennes man. Disk, tvätt och hushållssysslor fick stå tillbaka. Maken jobbade dessutom som byggledare och kunde bli inringd när som helst. Stina visste mycket väl att sommarstugan främst levererade ryggskott och nya myggbett. Efter en helg där behövdes oftast ytterligare semester.
Så Stina var nöjd med beslutet när stugan såldes. Några år gick i lugn och ro. Men så började hon ändå sukta efter en liten plätt. Något lättskött där man kunde sluta fred med jord och grill. Nu föreslog plötsligt maken att de skulle slå till på en egen tomt.
Jobbet hade lugnat sig, så helgerna kunde nu tillbringas under en björk, i hammocken, med var sin bok. Det skulle barnen också må bra av. Vi bestämde att det fick räcka med några bärbuskar och kanske två äppelträd. Inga morotsbäddar, inga zucchiniprojekt. Så vårt nya sommarparadis skulle bli en fristad: fika, lek och vila. Alla i släkten jublade. Nu återstod bara att hitta själva plätten.
Vi gick igenom en massa annonser. Till slut hittade vi rätt: en liten vit stuga med trägolv, hallonhäck och ett dass med charm. Säljaren var en äldre herre. Hans fru hade gått bort och han orkade inte längre pyssla i trädgården. Så han ville sälja och det passade oss perfekt.
Vi skrev papperen och Stina var i extas: drömmen om ett eget retreat hade slagit in. Huset var i gott skick, behövde inte målas om direkt. Vi bestämde oss för att vänta med piffandet till nästa sommar. Semester och sällan har någon spenderat så mycket tid på att dricka bryggkaffe och titta på rådjur bakom syrenen.
Första veckan var fridfull. Sen dök plötsligt farbrorn som sålt huset upp. Han hade sagt att han skulle hämta lite prylar, och vi tyckte det var okej. Problemet var bara att han började gnälla. Först fick vi försvara oss för busken som vi tagit bort den hade varit död sen förra millenniet. Sen var det krusbärsbusken, som enligt honom var oumbärlig.
Han påstod att sådana avtal fanns minsann, att krusbärsbusken ingick, att han och hans fru planterat den när Sverige gick med i EU, och att ingen med sunt förnuft tar bort hallon. Sen såg han att vi istället för jordgubbsland lagt stenar där det var ju en stenbädd! Trädgårdstrenden!
Farbrorn gick ett varv runt tomten och hittade alltid något att klaga på från grinden till brevlådan. Till slut fick min man nog och förklarade, lite lagom svenskt, att enligt lag (och köpekontrakt), så var det faktiskt vår tomt, och vi bestämde vilket ogräs som rök.
Det stod ju ingenstans i avtalet att säljaren skulle få fri lejd att gå och pyssla i landet som om inget hänt. Då hade vi aldrig köpt. Farbrorn gick iväg, men nästa dag kom han tillbaka med en krusbärsbuske i famnen! Han hade bestämt sig för att plantera den där den gamla stått.
Min make frågade vad som stod på. Farbrorn erbjöd då att köpa tillbaks allt, men vi sa tack och nej tack varpå han ändå planterade busken! Då dök grannen Gunnel upp. Hon blev förvånad att se den förra ägaren och lyssnade tålmodigt på farbrorns klagovisa. Gunnel höll med oss: det är de nya ägarna som bestämmer. Men att förklara det så att farbrorn förstår är ungefär som att försöka smöra mackan på fel sida.
Lite senare berättade Gunnel att gubben hade bråkat med varenda kotte på gatan, och sedan hans fru gick bort hade han blivit smått besvärlig. Man kunde räkna med återkommande besök. Hon hade tänkt varna oss, men vi hann inte ens packa upp flyttkartongerna. Hon föreslog att vi skulle prata med samfällighetsföreningen så kanske de förklarade saken för farbrorn.
Medan vi pratade såg vi honom redan sätta spaden i jorden, plantera sin krusbärsbuske och lunka hem igen. Senare hämtade han några saker, fixade lite på tomten och gick, helt utan kommentar.
Nästa morgon åkte Stinas man till jobbet. Kollegorna konstaterade, med ett brett flin, att han “fått en sommarstuga med bonusinnehåll”. Men de ville gärna hjälpa till ändå. De satte igång att bygga staket.
Farbrorn syntes inte till på några dagar, men när han kom tillbaka möttes han av en riktig svensk gärdesgård. Han blev högröd i ansiktet, muttrade och försökte ta sig in. Sen gick han raka vägen till styrelsen. De visste redan allt om vår insisterande förra ägare. Vad de sa till honom förtäljer inte historien, men efter det kom han bara en enda gång till och då bara för att plocka med sig de sista pinalerna.
Och det, mina vänner, var sagan om när vi köpte ett svenskt sommarstuge-liv komplett med bitter arvtagare, krusbärsbuskar och lite lagom mycket grannsämja.
