Alltså, vet du vad som hände nu i våras? Mamma och pappa satt där och funderade över stugan ute i skärgården. De började känna att de inte riktigt orkade ta hand om tomten längre, du vet, kroppen är ju inte som förr och det är verkligen mycket slit med både grönsaksland och hela köret. Jag har fullt upp med barn, jobb och vardag finns helt enkelt ingen tid över att hjälpa till. Så de pratade lite fram och tillbaka och bestämde sig till slut för att sälja stugan.
Min storasyster, Märta, drog världens lättnadens suck nu slapp hon ha dåligt samvete för att hon aldrig hade tid att åka ut och hjälpa till med rabatterna. Det tog dessutom så lång tid att åka dit varje gång, och jag hade redan försökt övertala dem att sälja. Jag tänkte att, om de sålde kunde vi köpa en liten tomt närmare stan istället. Jag var inte sugen på att lägga alla lediga helger på att rensa ogräs. En plats för bara fika, hänga upp hängmattan och läsa en bok sånt där. För mamma och pappa var ju stugan en plats att koka sylt och lägga in gurka, det var deras grej.
Helgerna för mig och min man bara flög förbi. Tvätten låg på hög, och min man, Olle, hade ett jobb där han till och med kunde bli inkallad på helgen. Jag visste innerst inne att den där stugan innebar mer stress än vila. Efter en helg där ute behövde man typ semester för att återhämta sig!
Så jag tyckte ändå det var skönt när vi sålde. Livet flöt på, det var lugnt ett par år. Men så började jag ändå sakna någonstans att bara hänga och slippa tänka på jordgubbar och potatis. Drömmen om en egen liten plats i solen smög sig tillbaka. Till slut föreslog Olle att vi skulle börja titta på nån tomt.
Vi hade fått lite mer ordning på jobbschemat och barnen började bli större, så att åka ut till landet på helgerna kändes rimligt. Vi tänkte att vi skulle hålla det enkelt, bara några äppelträd och kanske en blåbärsbuske, så att barnen kunde springa runt och plocka lite bär. Vi sa direkt till mina föräldrar att det här skulle vara en plats för vila inga rabatter och inget ogräsrensande. Alla tyckte det lät toppen. Så vi började leta.
Vi kollade på en massa stugor och tomter innan vi hittade rätt. Ett litet rött hus med vita knutar, lagom litet, lagom mycket trädgård, allt kändes bara rätt. Säljaren var en äldre herre, Arne, vars fru hade gått bort. Han orkade liksom inte med trädgård och fix längre, så han ville också sälja.
Vi skrev papper och allt var klart. Jag var verkligen lycklig kändes nästan som om jag vunnit på Triss. Att få ha ett eget litet sommarställe var en dröm för mig. Huset var charmigt och tillräckligt i skick för att bara gå rakt in och börja leva livet. Vi tänkte ta en sommar och bara njuta där och fixa lite smått.
Första veckan blev så himla mysig, bara vi och naturen. Men sen började Arne, alltså han vi köpte huset av, dyka upp. Han sa att han behövde hämta lite kvarlämnade saker, och vi tänkte att det var väl inga problem. Men sen började han gnälla. Först om en buske vi tagit bort den var helt död, men han tyckte det var helgerån. Sen saknades hans älskade krusbärsbuske.
Arne hävdade att vi minsann hade kommit överens om att inte röra vissa saker. Han och hans fru hade tydligen planterat dom där buskarna för evigheter sedan, och han verkade inte riktigt acceptera att det var vårt nu. Han titta snett på vår lilla stenhög som vi gjort till en fin liten alpinhög istället för gamla jordgubbslandet.
Han gick runt hela tomten och hittade nåt att klaga på överallt. Till slut orkade inte Olle hålla sig längre utan sa ifrån. Han förklarade att vi köpt huset, betalat nästan 900 000 kronor, och att det faktiskt var vår mark nu, inte Arnes.
Man kan ju inte sälja något och samtidigt tänka att man får bestämma över hur det ska vara kvar. Då hade vi aldrig köpt! Arne lommade därifrån, men redan nästa dag kom han tillbaka med en liten buske i handen som han tänkte plantera där krusbärsbusken stått.
Olle blev helt ställd och föreslog tom att de kunde byta tillbaka allting och få pengarna, men Arne ville inte. Han bara gick och planterade sin buske ändå. Då kom grannen Greta förbi och såg Arne där på vår tomt. Hon såg förvånad ut, men Arne började genast prata illa om oss nya ägare, och Greta sa faktiskt att han inte hade med saken att göra längre. Men det fastnade inte.
Greta berättade lite senare att Arne, efter sin frus död, hamnat i bråk med nästan hela området. Hon sa rent ut att vi nog kommer få honom springande där rätt ofta, vare sig vi vill eller inte. Hon tipsade om att prata med styrelsen i samfällighetsföreningen, så kanske nån där kunde förklara för honom vad som gällde.
Medan vi stod och pratade så hade Arne redan hunnit plantera sin buske och gå iväg. Sen fortsatte det sådär han kom och gick, plockade med sina saker, muttrade och höll på.
Efter nån vecka hade Olle tröttnat. Han jobbar ju på ett byggföretag så på jobbet berättade han vad som hänt, och gubbarna där skrattade bara och sa att det där fick han minsann på köpet! Men dom hjälpte oss faktiskt att sätta upp ett ordentligt staket runt tomten.
Arne var borta några dagar och kom tillbaka till grindar som var låsta. Då blev han arg, försökte ta sig in, och gick sedan raka vägen till samfälligheten. Men där hade dom redan hört hans klagomål och visste exakt vad saken gällde. Jag vet inte riktigt vad de sa till honom, men efter det kom han bara tillbaka en enda gång och då för att hämta de sista grejerna.
Sen dess har vi fått vara i fred. Så nu kan vi vara på landet, dricka kaffe på altanen, barnen springer barfota, och vi har vårt eget lugna hörn av Sverige.
