Jag dejtar min man i tre år innan vi gifter oss, och nu har vi varit gifta i två år.
Min make är min första och enda man. Jag har aldrig ens kastat en blick på någon annan man. Men min man är väldigt svartsjuk. Min graviditet var planerad. När graviditetstestet visade två streck var vi båda överlyckliga. Min man hade alltid drömt om en son och var från första dagen helt säker på att det skulle bli en pojke. Chocken var total när barnmorskan på ultraljudet meddelade att det var en flicka.
Efter ultraljudet började min man misstänka att jag varit otrogen. Han försökte övertyga mig om att det bara föds pojkar i hans släkt, att Stenbergs har bara söner. I själva verket har han bara bröder, och hans pappa har inte heller några systrar. Men sanningen är ju att det är slumpen, och framför allt kvinnan, som avgör barnets kön jag ville bara dunka en biologibok i huvudet på honom. Jag hoppades under hela graviditeten att det ändå skulle bli en son. Men barnmorskan hade rätt, och vi fick en dotter som vi döpte till Tove.
Min man försökte låtsas att han var glad över att få en dotter, men hans skådespel höll inte särskilt länge. Han började prata mer och mer om att barnet kanske inte var hans. Inte bara han, utan också hans föräldrar började misstänka. Det kändes otroligt kränkande att bli misstänkliggjord på det sättet. Ett annat problem var att vår dotter inte alls liknade sin pappa. Min man är mörkhårig och brunögd, medan Tove föddes med blå ögon och ljust hår, och hon var min kopia som liten. Mina gener hade helt enkelt varit starkare. Jag fick förklara dagligen varför vår dotter såg ut som hon gjorde, men det gick inte att övertyga honom.
Så där höll det på i över fyra månader. Jag orkade snart inte längre försvara mig eller försöka förklara. Plötsligt en dag slutade det bara, och han blev en kärleksfull pappa. Jag trodde att han äntligen accepterat att Tove är min avbild, men det fanns något mer.
Till Toves första födelsedagskalas bjöd vi hem en massa gäster, främst min mans släktingar. Ju större Tove blev, desto mer blev hon lik mig, och det märktes tydligt att min man reagerade. Svärföräldrarna strödde salt i såren med sina prat om att han uppfostrade någon annans barn. En dag brast det för min man och han sa ifrån, med argumentet att han visste att Tove var hans, för han hade tagit ett faderskapstest.
På kvällen konfronterade jag honom, och då erkände han att han gjort ett DNA-test när Tove var fyra månader gammal. Testet visade att Tove var hans biologiska dotter. Men han sa aldrig något till mig om det. Först då förstod jag varför hans beteende förändrats så tvärt men min förhoppning om att han bara fallit pladask för sin dotter var alltså fel. Jag blev så ledsen det kändes som att någon hällt ett ton grus över mig. Hur kan man leva ett liv med någon som inte ens kan lita på sin egen fru? Om han kunde misstänka mig för sådan här sak, hur ska det då inte bli i framtiden? Den här gången kunde jag bevisa min oskuld, men kanske han inte ens vill lyssna på mig nästa gång.
Jag var så sårad och skakad av hans beteende att hela min bild av honom förändrades. Jag kände avsmak och insåg att jag inte kan dela livet med en man som saknar tillit till mig. Ja, barnet är hans men hans agerande visar ändå att mina ord inte betyder något.
Efter allt detta bestämde jag mig för att ansöka om skilsmässa. Min man blev chockad över mitt beslut. Han försökte förklara sig, men jag vägrade att lyssna precis som han vägrade att lyssna på mig för ett år sedan. Hela hans familj sa att jag hade blivit knäpp, att det inte fanns någon anledning för skilsmässa, och att jag skulle ångra mig. Mina egna föräldrar förstod mig inte heller, men de stöttade min vilja att flytta hem igen. Jag tänker inte leva mitt liv med någon jag ständigt ska behöva rättfärdiga mig mot. Hellre uppfostrar jag Tove själv än att leva i ständig oro!
Tycker du att jag gjorde rätt eller fel?
