Jag stod och glodde ut genom fönstret när jag såg en mamma promenera med sin dotter och prata med henne sådär ömt som bara mammor kan. Det fick mig osökt att tänka på min egen barndom, när mamma brukade ta mig till förskolan och vi hade våra egna små stunder i parken, mumsande på varsin glass. Nostalgins sötma blev rätt bitter när en känsla av saknad slog till som en isvind från Östersjön och jag plötsligt stod där med en tår i ögat och saknade min mamma alldeles för mycket. Mitt dystra ögonblick avbröts när min bror, Erik, undrade när jag egentligen hade tänkt ta mig tillbaka till Stockholm.
Eftersom min planlöshet verkade vara ett återkommande tema i mitt liv, svamlade jag något om att jag kanske borde gå till en jurist. Då blev Erik, dramatiskt som bara han kan vara, övertygad om att jag tänkte sno mammas lägenhet. Som om det inte var nog hoppade faster Agneta in från sidan och höll så klart på honom släkt är ändå släkt, men ibland får man undra.
Allt detta nådde dess klimax under minnesstunden för mamma, där Erik bestämde sig för att höja rösten och göra det hela pinsamt för oss alla. Själv stod jag där och önskade att jag kunde sjunka genom parkettgolvet snarare än att försvara mig inför halva släkten. När alla andra hade gått hem, kom faster Agneta fram, blängde på mig som en surstockfish och förkunnade att de minsann skulle sälja lägenheten och köpa två egna en till Erik och en till hennes dotter, Malin. Jag kunde gott åka hem till Stockholm och fortsätta leva mitt “glassiga storstadsliv”.
Lite snopen och rätt förolämpad vaknade jag följande dag hemma hos mamma och tänkte plocka ihop några saker som minne. Men när jag stod där och försökte låsa upp, hade Erik och hans fru, Marita, bytt lås och vägrade släppa in mig. Faktum är att Marita gick så långt att hon själv kastade ut mig, och där rök den sista resten av syskonkärlek det var nästan Oscarsvärdigt kallhjärtat. Då och där bestämde jag mig: nu får det vara nog, jag skulle göra allt för att återfå min del av lägenheten och få ut dem därifrån.
Det tragikomiska i allt det här är ju att jag trots deras fasoner ändå hjälpt till ekonomiskt, skickat pengar till medicin och till och med fixat en hemtjänst till mamma trots att de bodde där och borde ha haft koll. Sedan fick jag alltså veta att mamma gått bort genom en vän på Facebook, eftersom Erik “glömde” att ringa. Han ville väl mjölka sista kronan i bidrag, antar jag.
Till sist samlade jag ihop mig och konfronterade honom, och förklarade att jag tänkte dra allt till domstol då blev han ganska blek om nosen, även om han försökte spela oberörd. Men jag hade bestämt mig, nu får rättvisan avgöra vem som faktiskt har rätt till lägenheten. Kanske inte det familjedrama jag ville, men vad annars ska man vänta sig?
