Jag stod och glodde ut genom fönstret när jag fick syn på en mamma som spatserade förbi med sin dotter de småpratade sådär kärleksfullt som bara mammor och döttrar gör. Genast slungades jag tillbaka i tiden till barndomen när mamma brukade dra runt mig till förskolan och vi smakade på glass i parken under de där många små speciella ögonblicken. Plötsligt kändes det som att någon vridit om hjärtat på mig, och en tår trillade ner för kinden över saknaden efter henne. Mitt i min sorg hann dock min bror, Jonatan, avbryta tankarna och fråga när jag tänkte pallra mig tillbaka till Stockholm.
Jag visste knappt själv vad jag hade för planer, så jag mumlade något om att kanske behöva gå förbi en notarie. Genast hävdade Jonatan konspiratoriskt att jag bara var ute efter att lägga beslag på mammas lägenhet för egen vinning. Vår kära moster, Gunilla, överraskade med att snabbt hålla med. Tajmingen var oslagbar: mitt under minnesstunden (kanske Sveriges stelaste tillställning) vrålade Jonatan åt mig på riktigt offentligt och jag ville helst sjunka genom jorden. När alla till sist gick hem dök Gunilla upp, röd som en kokt kräfta i ansiktet, och fräste att de hade tänkt sälja lägenheten och köpa två separata en till Jonatan och en till hennes dotter. Det var bara att åka hem till Stockholm och leva gott där, menade hon.
Förvirrad, sur och aningens kränkt, satt jag kvar i mammas gamla lägenhet och tänkte åtminstone ta med mig några av hennes saker som minne. Men när jag kom dit nästa dag upptäckte jag till min fasa att Jonatan och hans fru Frida redan hunnit byta låsen! Och att fråga om att komma in? Glöm det! Frida slängde rentav ut mig i trapphuset utan att blinka. Då bestämde jag mig: här skulle minsann inte fegas, nu skulle jag göra allt för att få tillbaka det som rättmätigt var mitt och se till att de blev utslängda från lägenheten.
Det ironiska i kråksången var förstås att jag, trots deras orättvisa fasoner, hade fortsatt stötta dem ekonomiskt. Jag hade skickat pengar för mediciner och till och med anställt en hemtjänst för mamma trots att de ändå bodde där med henne. Än värre: när mamma gick bort fick jag veta det av vänner på Facebook eftersom Jonatan lyckats låta bli att berätta antagligen för att han ville fortsätta håva in mitt ekonomiska stöd.
Till slut fick det vara nog. Jag konfronterade Jonatan och sa att jag tänkte dra hela soppan till domstol för att kräva ut min rättmätiga andel av lägenheten. Han försökte se oberörd ut men blev rejält stressad. Själv var jag fast besluten: nu skulle tingsrätten få avgöra vem det egentligen var som hade rätt till den där trean med utsikt över Gullmarsplan.
