Redan under graviditeten insåg jag att jag skulle få uppfostra mitt barn helt själv. När barnets pappa fick veta det, bad han mig gråtande att göra abort, men jag stod fast vid mitt beslut. Som tur var fick jag mycket stöd från mina föräldrar, de peppade mig att föda och lovade att ta hand om allt och det gjorde de verkligen. Min pojkvän försvann utan ett spår, men mamma och pappa var överlyckliga över att få ett barnbarn. Pappa tjänade riktigt bra och tog hand om hela ekonomin hemma, och mamma var noggrann med att hålla huset rent och laga mat åt oss alla.
Varje gång jag försökte bidra med mina egna pengar till hushållet, tog pappa dem snabbt tillbaka och sa: Varför lägger du barnets pengar här? Använd dem på din dotter istället. Och när jag försökte hjälpa till i köket, sa mamma alltid: Låt bli, du ska vara med din dotter jag fixar maten. När jag började jobba igen köpte jag hem saker vi behövde, men det var mest symboliskt. Mamma hade koll på allt hemma och tog hand om min dotter som om det var hennes eget barn. Allt verkade egentligen funka, men så fort en man dök upp i mitt liv blev mina föräldrar jättestressade. Har du inte lärt dig något? De är lika allihop, han kommer lämna dig och så står du där ensam igen!, sa de.
Ju äldre min dotter blev, desto mer ville mina föräldrar bestämma och kontrollera. Jag blev behandlad som om jag fortfarande gick på högstadiet mamma ringde stup i kvarten och frågade var jag var, när jag skulle komma hem, vilka jag pratade med och vad jag åt. Efter jobbet insisterade pappa på att alltid följa mig hem.
Till slut blev jag faktiskt kär i en man. Men när mamma fick reda på att jag skulle på dejt, tog hon genast på sig att ha hjärtproblem, och hon bad mig stanna hemma och vara nära henne. Det blev en stress jag inte kunde släppa. Min nya partner ställde först in en träff, sen en till, och till slut flera gånger. Efter kanske tionde gången gav han upp och sökte sig till någon som hade en mindre krävande och frisk mamma.
