När jag tänker tillbaka på den tiden, minns jag hur det var en typiskt grå kväll i Stockholm. Jag hade just kört min älskarinna hem till hennes lägenhet på Södermalm. Vi tog farväl ömt och jag åkte därifrån mot mitt eget hem i Bromma. Utanför porten stod jag en stund och vägde i tankarna vad jag skulle säga till min hustru. Hjärtat dunkade, kinderna hettade fortfarande av de sista kyssarna. Jag steg in i trapphuset, tog trapporna som jag så ofta gjort och låste upp dörren.
Hej, ropade jag. Elin, är du hemma?
Jag är här, svarade min fru med sitt vanliga lugn. Hej. Ska jag börja steka fläskkotletterna eller?
Den kvällen hade jag gett mig själv löftet att vara rak att sluta smyga och vara tydlig, som en riktig man! Det fick vara nog med dubbellivet medan den andra kvinnans beröring ännu satt kvar på huden. Innan jag sögs tillbaka in i det vardagliga träsket.
Elin, sade jag och harklade mig. Jag har kommit hem för att säga att vi måste gå skilda vägar.
Elin tog beskedet med ett lugn som nästan var overkligt. Det var som om inget kunde rubba hennes sinnesro. Jag kallade henne ibland för “Elin Iskall” just för hennes jämnmod.
Vad menar du? frågade hon från köksdörren. Ska jag inte steka något då?
Det får du välja själv, sade jag. Om du vill, så gör det. Om inte, låt bli. Jag tänker lämna dig för en annan kvinna.
De flesta fruar hade kanske kastat en stekpanna efter maken eller skrikit högt, men Elin tillhörde inte det slaget.
Tänk vad du är märkvärdig då, mumlade hon. Tog du hem mina stövlar från skomakaren?
Nej…, svarade jag lite generat. Om det är så viktigt, åker jag och hämtar dem direkt!
Suck, suckade Elin. Du är då alltid densamme, Sebastian. Skickar man en narr för att hämta stövlarna, kommer han väl hem med de gamla.
Jag blev sviken i min förhoppning om en dramatisk uppgörelse. Ingen ilska, ingen passion, ingenting! Allt var så torrt och sakligt, som alltid med min Elin Iskall.
Jag tror inte du förstår, Elin! sade jag och försökte höja rösten. Jag säger på riktigt att jag lämnar dig för en annan kvinna, och det enda du tänker på är stövlar!
Ja, sade Elin. Det är ju skillnaden mellan oss, min vän. Du kan lämna huset när du vill, dina skor är ju hela. Själv har jag ju inte ens fått tillbaka mina stövlar än.
Vi hade levt tillsammans länge, men jag hade aldrig lyckats förstå när Elin skämtade och när hon menade allvar. På sitt sakliga, lågmälda vis hade hon vunnit mig en gång. Hon var praktisk, trygg och vackert kraftig precis det som tilltalade mig.
Men nu älskade jag en annan, intensivt, hemligt och på ett sätt som kändes förbjudet. Det var dags att lägga korten på bordet och lämna det gamla livet.
Så, Elin, sade jag med en stämning av högtidlighet och sorg. Jag är tacksam för allt, men jag älskar en annan kvinna. Och jag älskar inte dig längre.
Nå, men du milde, sade Elin med ett litet leende. Inte älskar du mig? Vet du, min mor älskade vår granne och pappa älskade sitt schack och sitt brännvin. Och se så bra jag ändå blev till slut.
Att diskutera med Elin var lönlöst, varje mening var tung som bly. Min ursprungliga eld hade slocknat, all energi till grälen försvann.
Du är verkligen fantastisk, Elin, muttrade jag. Men jag älskar henne, passionerat och utan återvändo. Jag måste lämna dig för henne förstår du?
Den andra kvinnan, är det kanske Ylva Lindström? undrade Elin.
Jag ryggade tillbaka. För ett år sedan hade jag haft en romans med Ylva, men hur kunde Elin veta det?
Hur vet du? började jag, men tystnade. Men nej, Elin, det är inte Ylva.
Elin gäspade bara.
Då måste det vara Kajsa Bark, vill du springa till henne nu?
En kall kår ilade längs min rygg. Kajsa hade också varit min älskarinna, men det var länge sedan. Om Elin visste, varför sa hon inget då? Men hon var ju som granit, aldrig ett ord i onödan.
Fel, sade jag. Det är varken Ylva eller Kajsa. Det här är en helt annan kvinna, min dröm. Jag kan inte vara utan henne.
Nå, då är det förmodligen Maj, sade Elin. Sebastian, du är verkligen en lustigkurre. Hela staden vet ju om din Maj! Maj Elisabet Svensson, trettiofem, ett barn, två aborter stämmer?
Jag grep mig för pannan. Skottet satt mitt i prick! Det var verkligen Maj jag hade förlorat mig i.
Men men hur? stammade jag. Har du spionerat på mig?
Enkel matematik, Sebastian, sade Elin. Min vän, jag har jobbat som gynekolog i fyrtio år. Jag har haft alla stadens kvinnor på min brits, medan du knappt provat några. Jag ser genast var du har varit, din klåpare!
Jag samlade mig till sist.
Så okej, du har rätt! sade jag trotsigt. Låt så vara Maj. Det ändrar inget jag lämnar dig ändå.
Du är då tokig, Sebastian, sade Elin. Inte för att vara sån, men det finns då inget särskilt med Maj Svensson hon är som alla andra kvinnor, det säger jag som läkare. Har du sett hennes journal?
N-neej erkände jag.
Just det! sa Elin. Först tar du en kall dusch, sen ringer jag doktorn på mottagningen så du får träffa honom utan kö. Att vara gift med en gynekolog och ändå leta sig till såna kvinnor? Skamligt!
Vad ska jag göra nu? viskade jag, lite hjälplöst.
Jag går och steker kotletterna, sade Elin. Sedan får du duscha och göra vad du vill. Vill du ha en kvinna utan krämpor får du säga till, så kan jag rekommendera en åt digJag stod kvar i hallen. I köket fräste smör nådigt lugnt i pannan och Elin nynnade på en trudelutt från sin barndom vansinnigt vanlig, nästan löjligt fridfull. Plötsligt kände jag en märklig lättnad skölja genom kroppen. Min stora bekännelse, dramatiken jag förberett, hade imploderat till en vardagligare gryta. Jag såg mig omkring på tamburmajoren och doften av tvärhandla grytlapparna i köket.
Hela mitt liv hade jag längtat efter stormar, men här hade jag minsann hamnat hos Elin Iskall och det hade räddat mig många gånger. Jag såg min avskedsscen sjunka ihop till noll och inget. Så där står jag, Sebastian, med ett hjärta som klappar överallt, och någonstans hör jag stekpannan slå lock.
Det är klart, ropar Elin. Kom och ät nu. Imorgon kan du bestämma dig om du går eller stannar.
Någonstans i hennes osvikliga praktiskhet ligger en sorts frihet: Fast livet skakar, fortsätter fläskkotletterna att stekas. Det är bara så.
Jag hänger tillbaka min jacka och går långsamt in i köket. Elin ställer fram maten, möter min blick i tre sekunder, sedan vänder hon sig bort. Och för första gången på länge, mitt i vardagens gråblå skymning, känner jag att min plats är här åtminstone tills kotletterna har kallnat.
