När han hade släppt av sin älskarinna vid Vasaparken, tog Mikael en sista mjuk farvälkyss, tryckte hennes hand och körde sedan hem genom Stockholms kvällsgrå gator. Vid porten till lägenheten stannade han till. Tanken snurrade kring vad han skulle säga till sin fru. Han tog ett djupt andetag och började gå uppför trapphuset.
Hej, ropade Mikael när han kom in i hallen. Karin, är du hemma?
Jag är här, svarade hennes lågmälda röst från köket. Hej. Ska jag börja steka biffarna nu, eller?
Mikael bestämde sig. Han skulle vara tydlig och rak så svenskt ärligt och manligt han bara kunde. Kapa sitt dubbelliv medan hans läppar fortfarande bar spår av passion.
Karin, sa Mikael, och harklade sig. Jag måste prata med dig … Vi måste gå skilda vägar.
Karin tog beskedet anmärkningsvärt lugnt, som om hon hört det förut. Ingenting rubbade Karin Norbergs jämnvikt; Mikael hade för längesen börjat kalla henne för Kalla Karin som ett mått av både kärlek och hopplöshet.
Jaså? svarade hon från köksdörren. Så jag ska inte steka biffarna då?
Det får du avgöra själv, svarade Mikael. Känner du för det gör det. Annars, låt bli. Men jag lämnar dig. Jag träffar en annan.
De flesta svenska fruar hade skrikit, kastat en stekpanna eller åtminstone knäppt igen diskhon. Men inte Karin.
Jaha ja … värsta playboy, muttrade hon. Har du hämtat mina stövlar från skomakaren då?
Nej … mumlade Mikael. Om det är viktigt kan jag gå direkt dit och hämta dem!
Typiskt dig, suckade Karin. Skickar man dig efter stövlar kommer du hem med gympaskor.
Mikael blev stött. Han hade föreställt sig ett känslodrama, en svensk variant av Strindbergska utbrott. Men här möttes han av vanlig svensk tystnad.
Jag tror inte du hör mig, Karin! sa Mikael. Jag säger att jag lämnar dig för en annan kvinna! Jag går nu!
Det kan du väl göra, svarade Karin. Dina skor är inte på lagning, så det är bara att gå.
De hade varit tillsammans länge, men Mikael hade aldrig lärt sig att tolka Karins allvarsamma ansikte var det ironi eller menade hon allvar? Det var hennes stabilitet, tystlåtenhet och det ordnade hemmet som en gång lockade honom. Och hennes vackra, fasta former förstås.
Karin var trygg, lojal och iskall som en ankarkedja på en färja mellan Stockholm och Gotland. Men nu brann hans hjärta för en annan passionerat och syndigt! Det var dags att sluta snurra och vända blad.
Lyssna, Karin, sa Mikael högtidligt, sårad och beslutsam. Jag är tacksam för allt, men jag lämnar dig. Jag är kär i henne och älskar dig inte längre.
Nämen herregud, sa Karin, Älskar mig inte, säger han! Min mamma gick och var förtjust i grannen, och pappa älskade bara bastun och OP Andersson. Titta på mig blev ju hur bra som helst ändå!
Det var hopplöst att diskutera med Karin. Varje ord vägde ton, all hans ångest bara rann av henne.
Du är faktiskt fantastisk, Karro, sa Mikael tyst. Men jag älskar henne. Het och farlig. Jag tänker lämna dig. Fattar du?
Vem är det då? frågade hon. Är det kanske Ingrid från Östermalm?
Mikael ryggade en aning han hade faktiskt haft en kort historia med Ingrid för ett år sedan. Hur visste Karin om det?
Hur känner du henne?… började han, men avbröt sig. Men nej, det är inte Ingrid.
Karin gäspade.
Kanske det är Jessica på kontoret då? Ska du springa till henne?
Kalla kårar gick längs ryggen. Jessica var förgången, men ändå visste Karin allt?
Nej, du har fel, svarade Mikael. Varken Jessica eller Ingrid. Det är någon annan. Min drömkvinna. Jag kan inte leva utan henne, och du ska inte försöka övertala mig!
Aha, då är det förstås Marika, sa Karin. Ojojoj, Mikael… Du är lika hemlig som en butik i Gamla Stan. Din så kallade drömkvinna Marika Eriksdotter. Trettiofem bast, ett barn, två aborter, eller hur?
Mikael sjönk ihop och tog sig för pannan. Hon hade prickat rätt. Det var Marika han haft en affär med.
Men… hur…? viskade Mikael. Har du spionerat på mig?
Äsch, Mikael, sa Karin. Jag är gynekolog. Jag har sett och hört mer om folk i det här landet än du nånsin kan ana. En liten titt och jag vet precis med vilka du varit, din stackare!
Mikael tog ett djupt andetag.
Nåväl, du har rätt. Säg att det är Marika. Men jag lämnar dig ändå!
Herregud, du är hopplös, Mikael. Kunde du inte ens fråga mig först? Marika är inte så märkvärdig det kan jag säga som läkare. Har du sett hennes journal?
N-neej … erkände Mikael.
Tänkte väl det! Först: ta en dusch omgående. Sen ringer jag Lennart imorgon du får gå förbi kösystemet på vårdcentralen, sa Karin. Sen får vi snacka. Det är ju för pinsamt. Min man kan inte ens välja en frisk kvinna, fast han är gift med en läkare!
Vad ska jag göra? pep Mikael.
Jag steker biffarna, sa Karin och vände på klacken. Gå och duscha, gör vad du vill. Om du nånsin vill hitta en riktigt frisk dröm bara fråga mig så tipsar jag…
