Efter att ha släppt av sin älskarinna vid Odenplan, tog Fredrik Lindström ett mjukt farväl och styrde bilen hemåt genom Stockholm. Vid porten stannade han till ett ögonblick, samlade sig i tanken och funderade på vad han egentligen skulle säga till frun. Han tog trapporna upp, letade fram nyckeln och låste upp dörren.
Hej, ropade Fredrik. Elna, är du hemma?
Hemma, svarade Elna med sitt vanliga lugn från köket. Hej. Ska jag steka schnitzel, eller?
Fredrik hade bestämt sig för att göra slut på sitt dubbelliv det skulle ske rakt på, som en riktig karl, tänkte han. Sanningen fram, innan kyssen från älskarinnan hade lagt sig, innan han fastnade i småborgerligheten igen.
Elna, harklade han sig, Jag är här för att säga att vi måste gå skilda vägar.
Elna tog beskedet med sitt sedvanliga stoiska lugn. Fredrik hade alltid haft svårt att rubba hennes balans. Han hade till och med brukat skoja om hennes kallhet och kallade henne ibland för Elna Iskalla.
Och? undrade Elna från dörren till köket. Ska jag inte steka schnitzel då?
Gör som du vill, sa Fredrik. Vill du steka, så gör det. Vill du inte, så låt bli. Jag lämnar dig för en annan kvinna.
De flesta fruar hade antingen tagit till brödkaveln eller startat världens scen. Men Elna hörde inte till den skaran.
Oj då, vilken märkvärdighet, sa hon. Hämtade du mina stövlar från skomakaren?
Nä mumlade Fredrik lite skamset. Men om det är så viktigt så kan jag sticka dit på direkten och hämta dem!
Jaja… suckade Elna. Du är alltid likadan, Fredrik. Skickar man en toker efter stövlar kommer han ändå hem med dem gamla.
Fredrik blev sur. Det kändes som om det stora skilsmässosamtalet gick helt fel. Inga känslor, ingen dramatik, inget raseri! Fast, vad kunde man vänta sig av en fru som fått smeknamnet Elna Iskalla?
Men Elna, hör du inte vad jag säger! sa Fredrik. Jag säger att jag lämnar dig för en annan! Och du pratar om stövlar!
Jamen, svarade Elna. Till skillnad från mig kan ju du gå var du vill dina stövlar är ju hela. Du lär väl klara dig.
De hade levt ihop länge men Fredrik kunde fortfarande inte avgöra när Elna skämtade och när hon menade allvar. Han hade fallit för Elna just för att hon var jämn, ointresserad av bråk och aldrig var särskilt pratsam. Dessutom var hon ordningsam och hade fasta, behagliga former.
Elna var trygg som en fyr på Höga kusten. Men nu älskade Fredrik en annan eldigt och förbjudet! Så nu skulle han sätta punkt och påbörja ett nytt kapitel.
Så, Elna, sa Fredrik med lite blandad stolthet och sorg. Jag är dig tacksam för allt, men jag går nu, eftersom jag älskar någon annan. Jag älskar inte dig.
Jisses, svarade Elna. Han älskar inte mig, vilken katastrof! Min mamma älskade grannen. Pappa älskade korv och snaps. Och vad blev det av det? Titta så fantastiskt bra jag blev ändå.
Det var lönlöst att gräla med Elna hennes ord vägde alltid tungt. All hans kampvilja var som bortblåst.
Du är verkligen fantastisk, Elna, sa Fredrik dystert. Men jag älskar henne. Hett och syndigt. Och jag tänker lämna dig, fattar du?
Vem är den andra, då? undrade frun. Är det Kajsa från jobbet, eller?
Fredrik blev stel. Nog hade han varit kortvarigt ihop med Kajsa på HR förut, men att Elna skulle vetat om det?
Hur vet du? började han, men ångrade sig. Fast nej, det är inte Kajsa.
Elna gäspade.
Jaså, är det Maria från bokklubben, då? Är det till henne du drar?
Fredrik kände kallt längs ryggraden. Nog hade han haft en kort sak med Maria också, men hur kunde Elna känna till allt?
Fel gissat, sa Fredrik. Det är inte Maria och inte Kajsa. Det är en annan kvinna, min stora dröm. Jag kan inte leva utan henne! Och tänker inte låta mig övertalas!
Då är det väl Tove det gäller, sa Elna. Ja du Fredrik… du är som en tunnbrödsrulle. Hemligt för alla utom för mig. Stora drömmen, Tove Andersson. Trettiofem år, ett barn, två aborter Eller hur?
Fredrik satte händerna för pannan. Fullträff! Han hade varit otrogen just med Tove Andersson.
Men hur? pep Fredrik. Vem berättade? Har du spionerat på mig?
Ärligt talat, Fredrik, sa Elna. Jag är gynekolog, glöm inte det. Jag har haft halva kvinnorna i den här stan hos mig, medan du bara snurrat runt bland några få. Det är inte så svårt att lägga ihop ett och ett.
Fredrik rätade på sig.
Säg att du har rätt då! sa han och försökte låta självsäker. Låt säga att det är Tove! Det ändrar inget. Jag går ändå.
Du är för rolig, Fredrik, sa Elna. Du kunde väl åtminstone ha frågat mig om henne! Och för övrigt finns det inget speciellt med Tove, det säger jag som läkare. Har du sett hennes journal?
N-nä erkände Fredrik.
Tänkte väl det! Först duschar du direkt. Imorgon bokar jag in dig hos Mats på vårdcentralen. Sen tar vi samtalet igen. Jisses, tänk att en gynekologs man inte ens kan hitta sig en frisk kvinna!
Vad ska jag göra nu då? klagade Fredrik.
Jag går och steker schnitzel, sa Elna. Tvätta dig, gör vad du vill. Får du för dig att du vill ha någon utan krämpor säg till. Jag kan fixa en kontaktFredrik stod kvar i hallen med jackan över armen, alldeles tömd. Det luktade steksmör inifrån köket, och vardagsrummets gamla klocka tickade tryggt. Han tänkte på alla kvinnor han trodde han lämnat avtryck hosoch insåg att fotspåren han längtat efter att lämna i själva verket var mestadels osynliga, jämnade med marken av Elnas lakoniska konstateranden.
Han släppte jackan och såg sig omkring i lägenheten. Alla hans saker, deras saker. Böckerna de diskuterat, tavlan han aldrig hängt upp. Brödkorgen på bordet där Elna alltid la de billigaste frallorna, fyra hakade nycklar på rad. Han försökte frammana en bild av Tove och kände plötsligt hur fjärran hon var från denna trygga vardag, och hur verkligheten hans verklighet alltid återvände till detta stilla revir.
Så tvättade han sig om händerna, öppnade köksdörren och såg Elna stå lutad över stekpannan, oförändrad, stark i sin lugna rytm, som om världen aldrig kantra.
Elna, sa han tyst. Finns det någon schnitzel kvar även åt en vilsen man?
Hon vände sig om, höjde ett ögonbryn och lät ett roat leende spela i mungipan.
Alltid en skiva över, Fredrik, svarade hon, men du får ta den gamla. Den nya är till någon som vet vad han vill.
Och för första gången på evigheter skrattade Fredrik, högt och oväntat, och kände hur allting ändå kanske började om där han minst anat detvid köksbordet med schnitzel, i värmen från någon som visste precis allt, men ändå alltid lät honom komma hem.
