Rebecca, mattelärare sedan många år, svävade fram genom en dimmig, blågrå gryning i Stockholm. Hon skulle fira sin älskade väninna och kollega, Katarina, som hon hade vandrat tillsammans med till skolan i fyrtio år, alltid på samma vindlande trottoar där asfalten aldrig ville torka.
Den här drömlika morgonen plockade Rebecca fram en vitskimrande blus och en kjol med gula flygande fåglar och medan regnvattnet fortfarande låg som speglar över staden, begav hon sig ut för att köpa en prinsesstårta och ett fång vitsippor till Katarina. Staden kändes oändlig, och Rebecca kände sig liten när hon gick förbi grågröna husfasader på Östermalm.
Plötsligt svischade en bil förbi, en Volvo, styrd av en blond kvinna med glasaktig blick och klarröda naglar. Hon körde nära och Rebecca samt blommorna täcktes av kallt grått slask, sprutande upp från gatans vattenpölar. Kvinnans röst ekade genom regnet: Var är du på väg, farmor? Det är sent, och gamla ska vara hemma nu! Rösten skar genom morgonen som en kall vind från Norrlands inland.
Rebecca, trött på tillfälliga fördomar och drömmens märkliga känsla av overklighet, svarade med ett bistert: Jag har viktiga saker att göra! Skäms på dig! Orden dansade mellan töcken och stadsljud. Blonda kvinnan fällde spydiga kommentarer om att Rebecca trampade vid vattnet och att det inte passade någon hennes ålder.
Just då steg en lång, bredaxlad man ut från ett snedställt blått hus intill hans kostym var mörkgrön och hans blick glittrade av drömmande förväntan. Med nyfiken ton på svenskt vis frågade han: Händer det något här ute? Den blonda sekreteraren slängde ut: Den här gamla damen ställer bara till besvär! Men när mannen vände blicken mot Rebecca, gled en värmande igenkänning över hans ansikte.
Rebecca! Så roligt att se dig igen! ropade han och omfamnade henne som vore hon hans forna favoritlärare. Plötsligt förstod han att den blonda kvinnan, hans sekreterare Malin sprutat lera över Rebecca av misstag, och drömmen bytte färg.
Förlåt, Rebecca, verkligen! sa mannen och klappade henne på axeln. Med pondus och drömmens otvivelaktiga logik krävde han att Malin skulle be om ursäkt vilket hon, motvilligt, också gjorde: Förlåt då. Hennes röst var svävande, nästan osynlig.
Sedan beslutade mannen att avskeda Malin, som försvann bort längs en drömlik Humlegårdsgata där trädens grenar smälte samman med gatlyktorna. Drömmen vred sig vidare han hjälpte Rebecca hem till hennes lägenhet, väntade medan hon bytte kläder, och gick själv till konditoriet för att köpa största prinsesstårtan och ett nytt knippe väldoftande vårblommor. Tillsammans promenerade de, som om tiden och platsen var upplösta, till Katarinas kalas, och stämningen var ljus som försommarnatt över en svensk insjö, medan allt blev precis som det borde när allting är möjligt i en märklig svensk dröm.
