Efter att ha klättrat nedför sluttningen mot vattnet, bedömde Mikael kattens chanser att överleva.
Den branta flodens stadiga ström spred en fridfull stämning. Vågornas enformiga skvalpande mot stenstranden lät som en varning: “En halvtimme… en halvtimme tills de öppnar slussarna…” Mikael kände igen tecknet väl.
En kilometer uppströms låg det lokala kraftverkets damm. Vårfloden hade fyllt reservoaren till bristningsgränsen, och dagen innan hade meddelanden skickats till alla gårdar nedströms snart skulle de börja öppna luckorna, och flodens nivå skulle stiga. Ingen översvämning väntades, stränderna var branta, men de lägre liggande ängarna skulle kortvarigt sättas under vatten. Mikael visste: det skadade inte att kontrollera pumpstationen en sista gång ifall någon fäste lossnat.
Haltande, med det knarrande ljudet från sin protes i vänsterbenet, gick han igenom området noggrant. Allt var som det skulle. Redan dagen innan hade han säkrat rören och staketet, men en extra kontroll gjorde aldrig ont. Han tog av sig mössan, strök handen över sitt gråa, kortklippta hår, och bredde ut en liten matta på en sten innan han satte sig och gnuggade sin stump. Benet värkte varje väderomslag påminde honom om det. Mikael tände en cigarett och väntade. Han älskade se slussarna öppnas. Först hördes ett avlägset muller, sedan dök en vit skumvall upp, och plötsligt vällde en enorm vattenmassa ned, svepte med sig grenar, skräp och fjolårets löv. Floden vaknade till liv, befriad från det gamla.
Han tog av sig protesen, lade den bredvid sig och kisade mot en nedfallen trädstam som långsamt drev på vattnet skulle den sjunka eller inte? Halvvägs fastnade den på en sandbank. “Fast,” konstaterade Mikael. Om tio minuter, när floden steg, skulle den svepas bort ändå. Men då upptäckte han något märkligt: bland grenarna kämpade en liten varelse. Han lutade sig fram och såg en katt. Grå, genomvåt, darrande, desperat försökte den klättra högre. Nu satt den på den högsta grenen, tjugo meter från stranden, och höll sig fast med klorna.
“Stackars liten,” tänkte Mikael. “Om tio minuter öppnar de slussarna den överlever inte.” Han spände snabbt fast protesen igen och bedömde avståndet till trädet. Räddningen var nästan omöjlig, men han kunde inte låta bli. Den blicken skräckslagen men ändå hoppfull hade han sett förr, en gång för länge sedan.
Nästan trettio år tidigare hade Mikael tjänstgjort som legosoldat. På en “het plats” var han sergeant och patrullerade med en ung soldat, Diederik. De klättrade uppför en smal stig i bergen. Diederik skyndade sig före och träffades av en prickskytts kula i knäet benet krossades. Han föll, skrek av smärta. Mikael mindes den blicken en tyst nödvrål, insikten att varje räddningsförsök kunde kosta dem båda livet.
Utan att tveka sköt han mot den misstänkta positionen för att avleda uppmärksamheten, rusade sedan till sin kamrat. Kulor ven förbi, en svischade över hjälmen. Men han lyckades släpade in Diederik bakom en sten medan plutonen täckte dem med rök. Samma natt gick Mikael på en mina… Sedan dess levde de båda utan ben: den ena saknade höger, den andra den vänstra.
Mikael slet av sig vadderade jackan, grep mattan och steg in i det iskalla vattnet. Kölden brände huden, andedräkten stockade sig, men att vända om var för sent. Han kröp mot trädet, bet ihop tänderna för att inte skallra. Han var vid det grunda partiet nu. Där uppe ökade ljudet slussarna öppnades.
“Kom nu, kissen, var inte rädd!” morrade han och sträckte ut armen.
Katten, som om den förstod, hoppade mot Mikael och kröp fast i hans axel med klorna. Smärtan skar genom honom, men han bara blåste ut: “Håll ut.” Han vände och började ta sig tillbaka, kämpade med benen. Kölden domnade kroppen, protesen hindrade honom, krafterna tryckte. Vattnets brus blev starkare vågen var redan bakom dem. Mikael kände stranden under sig, tog ett sista steg och föll sedan ihop, medvetslös. Det sista han såg: katten hoppade upp på land.
Han vaknade bredvid en eld. En tekokare puttrade glatt, och katten nu torr satt vid lågorna.
“Jaså, lämnar jag dig ensam för en stund och genast hamnar du i trubbel,” muttrade en bekant röst. Diederik, samma gamla kamrat, nu med grånande tinningar. “Jag fick nästan dra dig ur vattnet vid kragen.”
Mikael drack det varma teet och värmdes under jackan. Katten gned sig tyst mot hans knä.
“Gnäll inte, Diederik,” log han. “Jag visste att du inte skulle överge mig. Precis som förr.” Han strök katten över ryggen. “Nu är vi tre två krymplingar och en fyrbent.”
“Japp,” nickade Diederik. “Den här stannar för gott hos dig. Räddar du den, så håller den sig till dig. Du blir inte av med den, precis som inte med mig.”
Båda skrattade. Sedan reste de sig och började gå tillbaka mot pumpstationen den ena haltade på vänsterbenet, den andra på höger. Mellan dem, med blöt tass nätt och jämnt nudda
