“Mamma skäller på mig för att jag inte hjälper henne att ta hand om min sjuka bror”: Efter gymnasiet packade jag mina saker och rymde hemifrån
Min mamma drar sig inte för att skicka arga meddelanden till mig. Jag har blockerat många nummer, men varje gång hittar hon ett nytt. Innehållet varierar, men det är alltid fullt av svordomar. Hon önskar mig hemska saker om sjukdom och död.
Hur kan en mamma säga sådant till sin egen dotter? Hon ser inget fel i det. I tio år har det bara funnits min bror Håkan för henne, medan jag bara är till för att städa och ta hand om honom.
––––– REKLAM –––––
Spela video
––––––––––
Min bror och jag har olika pappor. Mamma gifte om sig när jag var tolv. Jag minns inte min pappa, men mamma sa aldrig något snällt om honom. Som barn trodde jag att han var en dålig människa eftersom mamma alltid hängde ut honom utan anledning. Nu är jag i en liknande situation.
Min styvpappa var helt okej. Vi bråkade aldrig, utan behandlade varandra med respekt och höll lite distans. Jag såg honom inte som en farfigur, men när jag bad om hjälp, till exempel med läxor, sa han aldrig nej.
När jag var tretton födde mamma Håkan. Det blev snabbt tydligt att han var sjuk, och mamma och styvpappa började gå till läkare. Först fanns det hopp, men med tiden blev det värre.
Läkarna diagnostiserade först en utvecklingsstörning, sedan en obotlig sjukdom. Min styvpappa klarade det inte. Han fick en hjärtinfarkt och avled efter en vecka på intensivvården. Mitt liv blev ett helvete.
––––––––––
Jag förstår min mamma. Det var tufft med ett barn som skrek, skadade sig själv och andra, eller betedde sig väldigt konstigt. Men när det fanns förslag om att placera honom på ett hem för sådana barn vägrade hon. Hon sa att det var hennes kors att bära.
Men hon klarade det inte ensam, så hälften av ansvaret föll på mig. Jag kom hem från skolan, mamma gick till jobbet, och jag fick ta hand om Håkan. Det var jobbigt och ibland äckligt, för såna barn kan inte alltid kontrollera sina kroppsliga behov.
Jag hade ingen vanlig tonårstid. Skolan, sedan Håkan, medan mamma arbetade deltid. När hon kom hem försökte jag göra läxor, men det var svårt med hans skrikande.
Mamma erbjöds tre gånger att placera honom på ett hem. Varje gång vägrade hon och sa att hon klarade sig. Men jag klarade mig inte. När jag tog studenten packade jag mina saker och stack när mamma sa att jag inte fick studera utan måste stanna och ta hand om Håkan.
––––––––––
Jag bodde hos en vän, hittade ett jobb och hyrde sedan ett rum. Jag fick glömma studierna, för jag hade inte råd. Varken på hel- eller deltid.
I nästan tio år har jag inte bott hemma eller haft kontakt med mamma. När livet blev bättre och jag hade lite pengar försökte jag nå ut till henne. Jag tänkte att jag kunde arbeta och skicka henne pengar, men möttes av en våg av hat.
Hon skrek att jag förrått henne, lämnat henne ensam med ett sjukt barn, inte brytt mig om hur hårt hon hade det. Nu försökte jag fixa allt med pengar. Hon krävde att jag skulle komma hem och hjälpa till. Minnen från barndomen vällde upp, och jag mådde illa.
Jag sa att jag kunde hjälpa ekonomiskt, men inget mer. Mamma började skälla, och vi pratade aldrig mer. Nu skickar hon ilskna meddelanden från olika nummer. Jag har slutat hoppas på försoning.
––––––––––
Efter allt hon skrivit vill jag inte ha något mer med henne att göra. Var och en gör sitt val. Hon gjorde sitt, jag mitt. Men när såna meddelanden kommer känns det ändå fruktansvärt.
Livsläxan? Man kan inte rädda någon som inte vill bli räddad. Ibland måste man släppa för sin egen skull, även om det gör ont.
