Alltså, i somras kom min fru Annas älskade lillasyster på besök hos oss igen. Jag brukar kalla henne familjens kelgris, du vet på alla släktmiddagar snackar mamma, pappa och hela gänget bara om henne: hur duktig hon var i gymnasiet, att hon tagit examen från universitetet, fått jobb på en statlig myndighet ja, det är alltid titta så perfekt dotter vi har.
Själv har jag ju varit den äldre, den som aldrig riktigt var lika glänsande. Jag tog aldrig examen, gifte mig tidigt, men det var ändå lugnt eftersom jag var rätt välbärgad, hade eget företag, lägenhet på Södermalm, Volvo i garaget och hyfsat bra inkomster. Men ändå den bästa dottern var fortsatt Annas lillasyster.
Så den här sommaren dök alltså lillasystern upp igen, och bad mig låna henne pengar. Hon ville köpa lägenhet och behövde kontantinsats till lånet. För mig handlade det inte om några ofantliga summor, så det var inga problem jag lånade ut pengarna utan att blinka. Hon lovade på heder och samvete att betala tillbaka varje månad jag jobbar ju statligt, det ska inte vara nån fara, sa hon.
Nån vecka senare får jag se på Instagram att hon är på Gotland och badar, dricker rosé och lattjar runt på stranden. Du kan ju tro att jag blev förvånad här saknade hon pengar till kontantinsats men lyckades ändå lägga undan till semesterresa.
Hon berättade stolt för släkten att hon sparat till den där Gotlandsresan hela året men grejen var ju att lånet till lägenhet fortfarande inte var taget. När jag frågade henne om det sa hon bara att hon ändrat sig.
Så jag bad henne, på ett schysst sätt, att betala tillbaka pengarna så fort hon kunde, för jag hade ju ändå lånat ut dem till hennes lägenhetsdröm och inte till badutflykter. Men vet du vad hon svarade? Jag kommer tjäna massor med pengar, kan du inte bara vänta lite till, jag är helt barskrapad just nu.
Och sen? Ja, du kan ju gissa hur det blev. Hon gick raka vägen till sin mamma och klagade på att jag jagat henne på pengar innan vi ens kommit överens om när hon skulle betala tillbaka. Föräldrarna höll såklart med henne: Så behandlar man inte släktingar. Plötsligt var hon familjens lilla ängel igen, och vi blev bara de där snåla, rika monstren. Alltid samma visa!
